Ålfiske, som en gång i världen gav upphov till Långvinds bruk, förekommer inte längre i Långvind. Och beskedet från Havs- och vattenmyndigheten (HAV) den 29 maj 2019 om ytterligare fiskebegränsningar ger inget hopp för framtiden.
Långvind blev järnbruk 1687. Därom vittnar ett privilegiebrev, som ger bergmästaren Petter Svedberg, adlad Schönström, och Magnus Blix den äldre, borgmästare i Söderhamn och faktor vid gevärsfaktoriet, rätt att anlägga en masugn och hammare med två härdar.
Men det finns även ett äldre, inte lika känt, privilegiebrev från 1670 om ålfiske. I privilegiebrevet får bergmästare Albrekt Behm rätt till ålfiske i denna del av Hälsingland ”vid en ström Långvinden benämnd”, som det närmast poetiskt står skrivet i privilegiebrevet.
Ålfisket började före järnbrukets födelse 1687 och fortsatte efter dess död 1902. Men för ett antal år sedan gick ålfisket i stort sett i graven, åtminstone för ett tag framåt. Sedan dessa har ålen inte vuxit till sig i Östersjön.
HAV har nu inför ett stopp för kustfiske av ål från den 1 november 2019 till och med den 31 januari 2020. Det är ett led i att fortsätta skydda den akut hotade ålen. EU:s fiskeministrar beslutade tidigare i år om fortsatt tre månaders fiskestopp av europeisk ål 2019.
Det begränsade ålfisket som sker är störst i Kalmar, Blekinge och Skåne län.
Sverige har sedan tidigare infört omfattande regleringar av ålfisket, för att stärka skyddet för ålen på olika sätt. Sedan 2007 har flera regleringar av ålfiske införts, exempelvis beviljar HAV inga nya tillstånd för att fiska ål innan beståndet har återhämtat sig. Sveriges beslut har lett till att ålfångsten minskat med cirka 80 procent i de svenska kustområdena sedan 2007, från i snitt 785 ton per år under åren 2004–2006 till i snitt 158 ton per år 2015–2017. Under 2018 var fångsten 142 ton ål i kustfisket i Sverige.
Jörgen Bengtson
Foto: Pixabay