Boka boende på Kungsgården Långvind!

Långvind – en vandring i text och bild

Print Friendly, PDF & Email

Följ med på en vandring i text och bild genom Långvindsbruk! Bruket rymmer många byggnader och annat människor gjort från en svunnen tid. I hundratalet bilder, med text till varje bild, vandrar vi från nedströms Långvinds ström, från Hålldammen till havet, med avstickare till byggnader och ruiner, natur och kultur längs vägen.

Bakgrunden till Långvindsbruk är ett kungligt privilegiebrev. Långvind grundades 1687 som järnbruk, främst för att förse Söderhamns gevärsfaktori med högkvalitativt järn.

Dessförinnan finns ett privilegiebrev från 1670, för ålfiske ”vid en ström Långvinden benämnd”, som det närmast poetiskt står skrivet i den kungliga brevet.

Ett järnbruk är beroende av tre naturresurser: järnmalm, träkol och vattenkraft. Malmen skeppade man in från Utö i Stockholms skärgård och Roslagen. Skog och vattenkraft fanns lokalt. Dessutom hade Långvinds bruk fördelen av att ligga vid havet, vilket underlättade in- och utskeppning. Till de tre naturresurserna kommer den mänskliga resursen, människor.

Den övre bilden visar var samhället Långvindsbruk, eller Långvind som Trafikverket kallar det, börjar. Skylten står strax före gamla skolan och trevägskorsningen till bruket och fritidsområdet.

Den undre bilden är ett flygfotografi från 1930-talet, som visar brukets centrala delar, med herrgården till höger, Bränneriet och Kolmagasinet i mitten och ladugården till vänster.

Långvinds bruk var privatägt i 331 år innan ägarna 2018 sålde bruket till Holmen Skog AB.

Vandring längs bruksgatan
Här presenterar vi byggnader och miljöer som fortfarande finns att se plus några som inte längre är. När vi talar om Långvindsbruk syftar vi på samhället som helhet. Långvinds bruk syftar på det historiska bruket – främst järnbruket – och det som i dag hör till skogsbruket Långvind.

Utgångspunkten för vår vandring är skylten ”Långvind” vid infarten till Långvindsbruk. Flera av byggnaderna är försedda med skyltar, som berättar om deras historia och funktion. Vi vandrar längs bruksgatan, med små avstickare längs vägen.

Hålldammen
Vår första avstickare är att vi går åt väster från skylten ”Långvind”. Vi vandrar några hundra meter åt Europaväg 4 och tar av första vägen åt norr. Efter några hundra meter på denna skogsbilväg kommer vi till Hålldammen och Norasjön. Hålldammen är den översta dammen av ursprungligen fyra dammar, som såg till att Långvinds ström (Långvindsån) hade ett jämnt flöde av vatten.

Till detta kom en omfattande uppdämning av vattendrag, som mynnade ut i sjösystemet, med bland annat Norasjön närmast uppströms från Hålldammen, och dess förlängning Långvinds ström. Vattenkraften drev tre hammare och en masugn.

Hålldammen finns kvar, nu med moderna dammluckor.

Tidigare dåligt underhållna luckor och våldsam vårflod 1984, gör att vattenmassorna bryter igenom och raserar Hålldammen, drar med sig dammen vid Kvarngården, bron över Långvinds ström, resterna av dammen i Mellanhammaren och dammen vid Långvinds herrgård. Långvindsbruk blir utan vägförbindelse.

Vårfloden 1984 sätter de centrala delarna av bruket under vatten och orsakar obotlig skada på masugnen.

På andra sidan Hålldammen forsar vattnet och visar vilken kraft det har än i dag.

Vid Hållammen fanns tidigare en vattendriven såg, sannolikt byggnaden till höger på den gamla bilden i svartvitt.

I modern tid har det varit tal om att installera ett vattenkraftverk, men det har aldrig blivit verklighet.

Västra sädesmagasinet
Det röda sädesmagasinet ligger strax före skylten Långvind, på norra sidan av landsvägen.

Magasines användes för förvaring av säd. Förr hade man uppfällda trappor i smide för att förhindra att skadedjur tog sig in. Konstruktionen med träplintar var också en metod att hindra angrepp av skadedjur.

Till höger om sädesmagasinet skymtar man en gångbro över Långvinds ström.

Skolan
Den tidigare byskolan – folkskolan – ligger på höger sida vägen före trevägskorsningen till bruket och fritidsområdet. Skolan lades ner 1949, då befolkningsminskning och skolskjutsar förändrade skolförutsättningarna i Långvind och andra små samhällen i Enångers landskommun. Före skolans tillkomst skedde undervisning i Långvinds kapell, som har en skolsal mellan vapenhus och kyrksal.

I dag är skolan privatbostad.

Bostad mittemot skolan
Mittemot skolan, inbäddad i en lummig trädgård, ligger ett enbostadshus.

Bakom huset rinner Långvinds ström.

Huset är privatbostad.

Mellan huset och Västra sädesmagasinet låg tidigare ett litet tegelbruk, som försåg Långvinds bruk med lertegel till bland annat de eldfasta delarna i masugn och smedja.

Vägskälet Långvindsbruk–Långvinds fritidsområde
Vägskäl har alltid något att berätta. Här är Långvinds vägskäl.

Rakt fram, utanför bilden till vänster, fortsätter den allmänna vägen till början av bruksgatan och sedan till brukets centrala delar och vändplanen vid ångbåtsbryggan. Snett till vänster går den enskilda vägen Snäckenvägen, till Långvinds fritidsområde och vidare till Bastharsviken på Korsholmen.

Vägskälet har också en flitigt använd anslagstavla.

Mistersmo – båtsmanstorp
Om man vid vägskälet fortsätter snett till höger, mot Långvinds fritidsområde, kommer man efter några hundra meter, på vänster sida, till platsen för båtsmanstorpet Mistersmo. Det är rivet; i dess ställe står en modern byggnad, med namnet efter det gamla båtsmanstorpet.

Båtsman var en militär, flottist, som i det svenska indelningsverket hörde till örlogsflottan för tjänstgöring ombord. För sitt uppehälle fick en båtsman ett båtsmanstorp. Alla kustsocknar i Sverige hade båtsmän och vanligen också indelta soldater, som hörde till armén.

Båtsmanstorpet Mistersmo  – bilden visar hur torpet såg ut i början av 1900-talet (troligen på 1920-talet) – innehöll bara ett rum och kök samt en liten vind, som bara var beboeligt sommartid. I detta hus levde under tidigt 1900-tal en familj med nio barn.

Båtsmanstorpet var bebott av ättlingar till soldatsläkten ända in på 1950-talet. Det revs på 1980-talet, enligt Sockenbilder.

Långvinds by med loge och lada
Några hundra meter bortom Mistersmo – på vägen till Långvinds fritidsområde – ligger till söder det som en gång i tiden var Långvinds by, någon kilometer från dagens Långvindsbruk.

Här noterade Gustav Vasas skattemasar år 1542 att det fanns sex mantalssatta hemman.

Långvind stavas vid denna tid omväxlande Longuinne eller Longuenne.

Det tar ytterligare 128 år innan Långvind gör avtryck i historieskrivningen. År 1670 får bergmästare Albrekt Behm rätt till ålfiske ”vid en ström Långvinden benämnd”, som det närmast poetiskt står i privilegiebrevet. Namnet ”Långvind” kommer från adjektivet ”lång” och ett efterled, som sannolikt kommer från substantivet ”vinda”, vilket skulle syfta på en krokig naturformation. Långvind skulle därmed kunna betyda krokig äng.

Ingen av de gamla gårdarna finns kvar, däremot en stor loge och en lada på södra sida av vägen och ett uthus på norra sidan.

Efter denna avstickare, är det dags att återvända till vägskälet och början av bruksgatan.

Kvarnen och Kvarndammsgården
Brukets gamla kvarn finns inte kvar. Gården vid Kvarndammen – bostadshuset på norra sidan av bron – finns dock kvar. Gården kallas även ”Kvarnen” eller dialektalt ”Kvarna”.

Kvarndammsgården ligger högt och vackert belägen vid en damm, som heter Kvarndammen, med näckrosor och flera utflöden ur dammen. Ytterligare en damm finns uppströms, Hålldammen.

Bakom huset ligger ett litet bostadshus, till vänster om huset, samt några uthus.

Vattnet har tre vägar ut ur Kvarndammen: huvudfåran med ett vattenfall som man ser från vägen, ytterligare en fåra från dammen och ett omlöp – även kallat förbilöp eller vandringsväg – för fisk. Omlöpet ingår i ett vattenvårdsprojekt för flertalet havsbärande vattendrag i Hudiksvall.

Omlöpet blev klart 2007 och gör – tillsammans med tre andra omlöp – att fisken kan vandra cirka 15 kilometer uppströms från havet.

Kvarndammsgården är en av få hus i Långvind, som finns avmålad i olja. Bilden visar en målning från 1948, gjord av Tekla Svenson. Hon tillägnade den Agnes Westman på hennes trettioårsdag. Agnes bodde på Kvarngården.

Kvarndammsgården är privatbostad.

Kraftstationen
Nedanför Kvarndammsgården, strax före bron, ligger brukets tidigare kraftstation.

Kraftstationen med tub, kallad ”lyshuset”, ligger nedanför Kvarndammen i en relativt modern byggnad. Tuben skymtar man i gräset mellan vattenkraftverket och Kvarndammen. Elverket uppfördes på 1940-talet och ersatte då ett äldre kraftverk bakom Gnisterhuset i centrala Långvind. Kraftverket vid Kvarndammen var i drift till 1954 och levererade likström till främst belysning och mjölkningsmaskiner.

Långvinds ström
Långvinds ström rinner under bron, med kraftstationen på vänster sida före bron och en numera riven tvättstuga på höger sida efter bron.

Strömmen som gav upphov till ett järnbruk 1687 har i modern tid inte haft något namn. Nu heter den åter Långvinds ström. Det heter den i det första privilegiebrevet från 1670, för ålfiske ”vid en ström Långvinden benämnd”, som det står i privilegiebrevet för bergmästare Albrekt Behm – helt eller delvis ägare till bruken i Tolvfors, Hamrånge, Hillevik och Forsbacka.

Lantmäteriet gav sent omsider vattendraget ett namn, som då blev Långvindsån.

Privilegiebrevet för att anlägga ett järnbruk kom 17 år senare. Då var det en annan bergmästare, Petter Svedberg, adlad Schönström, som tillsammans med Magnus Blix den äldre, borgmästare i Söderhamn och faktor vid gevärsfaktoriet, fick rätten att anlägga en masugn och en hammare med två härdar (rummet i en ugn för smältning och bearbetning av järn) vid Långvind, för att förse gevärsfaktoriet med högkvalitativt järn.

Långvinds ström rinner under bron, som en vårflod 1984 raserade, samtidigt som vårfloden sprängde alla fyra dammar: Hålldammen, Kvarndammen, Mellanhammar-dammen och Herrgårdsdammen. Alla utom dammen vid brukets forna mellanhammare, nedströms från Kungsgården Långvind, är återuppbyggda.

Klensmedjan
Brukets klensmedja ligger mellan Långvind ströms två huvudflöden – varav det enda är ett omlöp, en konstgjord bäck för fisk – på vänster sida vägen.

Smedjan är relativt intakt, där den ligger nedanför Kvarndammen. Klensmedjan är en del av den tidigare övre hammarsmedjan, ursprungligen en smedja för mindre smidesprodukter – som till exempel spik, hästskor, kättingar och vagnshjul – och reparationer av smidesföremål. Vattenhjulet som drev bälgarna var placerat utanför smedjan, under ett skärmtak.

Inne i smedjan finns lämningar kvar som härden, kabben (träunderdelen till städet) och kraftöverföringen från vattenhjulet. Smedjan var i bruk in på 1950-talet, vilket bland annat takbelysningen skvallrar om.

Klensmedjan kan i dag göra tjänst som profant vigselrum. År 2009 genomfördes det första bröllopet i den gamla smedjan.

Telestation Långvind
Ett tecken på att Långvind blev en del av omvärlden, var att bruket fick telefonförbindelse med världen utanför. Telestationen kom sannolikt innan bruket blev uppkopplat till allmänna elnätet.

I dag finns bara stockarna kvar av Telestation Långvind, som var dess officiella namn. Telia avvecklade den fasta telefonin, kopparnätet, 2011. Det skedde utan att Telia erbjöd alla abonnenter i Långvindsbruk – cirka 30 – ett fungerande alternativ. Kungsgården Långvind var en av dessa. Räddningen blev Hudiksvalls kommunala stadsnät, som drog optofiberkabel till alla som ville ha data- och telenätsanslutning.

Kungsgården Långvind köpte telestationen, flyttade den snett över vägen och ställde 2019 i ordningen den som Sveriges minsta vandrarhem.

Kungsgården
Kungsgården, vanligen kallad Kungsgården Långvind, ligger på södra sida av vägen efter bron.

Kungsgården Långvind är sedan 2010 hotell och vandrarhem, men också en plats för möten, konferenser, STF hotell och vandrarhem Hudiksvall Kungsgården Långvind. Den har restaurang med fullständiga rättigheter för sina gäster.

Kungsgården Långvind arrangerar också aktiviteter av olika slag, som natur- och kulturvandringar i Långvindsbruk (bruksvandringar), forntidsvandringar med arkeologer, kyrkovisningar med kyrkohistoriker, svampexkursioner med svampkonsulent och pilgrimsvandringar med professionell vandringsledare.

Kungsgården stod tidigare bredvid herrgården och var boställe för fyra smedsfamiljer.

Målningen av Conny Burman från 1892 visar Kungsgården, med brukets herrgårdsklocka, vid Herrgårdsdammen.

Gården stod där ytterligare några år, men blev i mitten av 1890-talet flyttad uppströms, när herrgården fick en engelsk park.

Kungsgården flyttades till sin nuvarande plats i mitten av 1890-talet, då det också fick namnet Kungsgården. Mycket talar för att Kungsgården är en gammal kungsgård från grannsocknen Norrala, flyttad till Långvind vid sekelskiftet 1700-1800.

Gården renoverades 2009–2010, innan den öppnade som rum och frukost (bed and breakfast, B&B), senare som hotell och vandrarhem.

Kungsgården fick två nya byggnader 2018, nybyggda Österhuset och Telestation Långvind. Österhuset har Norrlands första integrerade solcellstak och norra Sveriges först biologiska reningsverk.

Telestationen stod tidigare snett emot Kungsgården, på andra sidan landsvägen. Den var under många år Långvinds telestation.

Sedan sommaren 2019 är Telestation Långvind Sveriges minsta vandrarhem, med en bostadsyta på 4,5 kvadratmeter. Till detta kommer en altan, som är mer än dubbelt så stor. Det lilla vandrarhemmet har resårsäng, köksbord, kök, tv och bredband som Telia aldrig drog in i Telestation Långvind. Köket har allt man kan önska sig: varmt och kallt vatten, ho, häll, ugn, kylskåp, vattenkokare och köksutrustning i övrigt.

Mellanhammaren
Huset ligger som första bostadshus på vänster sida vägen efter bron. Huset är brukets tidigare rättarbostad och har fått sitt namn efter den tidigare mellanhammaren, som låg söder om huset vid Långvinds ström. Den kallades tidigare för rättaregården eller rättarebostaden.

Rättare var förr i tiden arbetsledare på jordbruket.

Mellanhammaren är privatbostad.

Lindallén
Allén, som börjar vid Mellanhammaren, är Norrlands längsta lindallé, drygt 300 meter lång.

I allén finns ädellöv i form av lindar, som är ovanliga norr om Dalälven.

Här finns också svampar, som endast finns på något eller några få andra ställen i Sverige.

Lindallén är, jämte stenmuren, en tydlig statusmarkör.

Allé och stenmur är också en fin spegel av årstiderna i Långvind: sommarens grönska i en tunnel av lövträd, höstens färgglada löv som virvlar runt på marken, vinterns jungfruliga nysnö som förändrar karaktären på allén och vårens skira grönska.

Stenmuren
Stenmuren, stengärdegården, som börjar efter Mellanhammaren, är en typ av hägnad. Murar av den här slaget var ursprungligen avsedda att stänga ute de betande djuren i skogen från åker, äng och tomt.

Längs muren finns dock inte många tidigare eller nuvarande hus och åkrar. Just denna stenmur är därför något av en statussymbol, eftersom den finns där, fast muren knappast behövs och är extra påkostad. Stenmurens tillkomst beror sannolikt på att det fanns gott om arbetskraft till den här typen av projekt, när bruksverksamheten gick på sparlåga.

Den här muren är av typen enkelmur till skillnad från den bredare dubbelmuren.

Slaggbasta
Denna slaggstensbyggnad, slaggbasta, ligger på vänster sida vägen mittemot milstolpen. Slaggbastan användes för torkning av säd. Säden torkades av värmen från en härd i mitten av byggnaden. Röken från härden sipprade ut genom gluggar i fasaderna, som fortfarande är synliga. I andra delar av Sverige är slaggbasta känd som ria, där man antingen torkade säd med hjälp av upphettad luft (eldria) eller av den fria luften (väderria).

Under delar av 1900-talet förvarade bruket olje- och bensinfat i slaggbastan, vilket man fortfarande kan lukta sig till från den lilla gluggen i slaggstensgrunden.

Milstolpe
Milstolpen eller milstenen ligger snett emot slaggbastan. Milstolpen markerade avstånden mellan skjutshållen, som var platser där man bytte häst vid längre resor. De användes också för att visa avstånden mellan gästgivargårdarna, där man gjorde uppehåll och vilade. De är märkta med en avståndsangivelse, antingen 1 mil, 1/2 mil eller 1/4 mil samt årtal och regentens monogram.

Angivelsen är i gammal svensk mil, som från 1649 var 10 688,54 meter; en mil delades in i fyra fjärdingsvägar om vardera 4 500 alnar eller 2 672 meter, som förklarar angivelsen 1/4 på stenen; en mil skulle representera avståndet mellan gästgivaregårdarna, även om det kunde vara längre än så mellan dåtidens rastplatser.

Gävleborgs klassiska milstolpar, som denna är ett exempel på, har också konungens befallningshavares, landshövdingens, namn på stenen. Milstenarna från Gustaf III:s tid, med landshövding greve Fredrik Adolf Ulrik (FAU) Cronstedts namn på, är välbevarade och rikligt förekommande i Hälsingland och Gästrikland.

Förlagan i trä till milstenen hittade man i modern tid på Gävle slotts vind, vilket gjorde att färgerna blev de rätta vid renoveringen av milstenarna. Initialerna ”FAU” med eller utan ”C” för ”Cronstedt” har många uttydningar: ”Far Aldrig Utan Cognac” och ”Fan Anamme Usle Cronstedt”, är två av dem.

På bilden av allén i kvällsljus finns milstolpen på stenmuren till vänster i kurvan.

Natur- och kulturstigen
Efter milstenen ligger på samma sida en öppning i stenmuren. Två grindstolpar skvallrar om att här har det legat ett bostadshus.

Här slutar – eller börjar om man går den moturs – Långvinds natur- och kulturstig. Den är 1,5 kilometer lång och ger en bra exposé över Långvinds kultur, historia och natur, med informativa skyltar längs vägen.

Om man börjar vandringen här, leder stigen till brukets forna mellanhammare, som har delar bevarade.

Knöparna
Efter slaggbastan och milstenen går en väg av till vänster. Den leder upp till ett bostadshus, Knöparna, som har uthus och ett litet bostadshus bakom huvudbyggnaden.

Husen ligger högt belägna, inbäddade i en liten trädgård, omgiven av skog.

Knöparna är privatbostad.

Långvinds belysningsnät börjar vid denna vägavfart.

Konsumbutiken
Tidigare låg en Konsumbutik på vänster sida av vägen före trevägskorsningen, mittemot herrgårdsparken. Butiken fanns från 1940-talet till 1966. Byggnaden blev sedan fritidshus i Borka. I butiken fanns en liten bostadsdel för föreståndaren. Bakom butiken fanns förråd och torrdass.

Konsum var den stora samlingspunkten under dess existens. Hit kom bussen från Söderhamn sen eftermiddag med människor och post, vilket fick människor att flockas till busshållplatsen.

Jordkällaren är det enda som finns kvar från Konsumområdet. Butiken var placerad mellan jordkällaren och trevägskorsningen.

Fruhem
När man tar av till vänster i trevägskorsningen, ligger bostadshuset Fruhem på höger sida. Detta hus rymde länge tre lägenheter, men är nu en bostad.

Till bostadshuset hör garage, jordkällare, dass och uthus.

Bostadshuset har fått namn av att kvinnorna i huset tilltalade varandra med ”fru” och efternamn.

Den gamla målningen av huset är från 1917 och signerad Elsa Söderhielm. Gården är numera radikalt ombyggd.

När Långvind fick telefonförbindelse med omvärlden, fanns telestationen länge i Fruhem, där en telefonist manuellt kopplade samtal till abonnenter i Långvind. Med nya tider kom automatiska telefonväxlar och Telestation Långvind flyttade till den plats nära bron över Långvinds ström, på norra sidan vägen, där automatstationen fanns tills Telia avvecklade koppartelefonnätet den 30 september 2011. Kungsgården Långvind köpte telestationen, flyttade den tvärsöver vägen och omvandlade den 2019 till ett vandrarhem med gästkök på 4,5 kvadratmeter – och bredband som Telia aldrig drog till telestationen.

Fruhem är privatbostad.

Norribacken
På vänster sida vägen, alltså åt norr, upp i backen, ligger gården som heter just ”Norribacken”. Den har varit bostadshus för två familjer. Under många år var den bostad åt ”Ålfiskaren”, som hade rökeri och försäljning av fisk. Efter det var huset dagcenter för Glada Hudik-teatern, där omsorgstagarna hade vedbacken i Långvind som vardagsscen och Norribacken för inomhusvistelse.

Efter Holmen Skog AB:s köp av Långvinds bruk 2018, lämnade dagcentret Långvindsbruk. Holmen Skog byggde om huset till kontor. Tidigare hade huset två ingångar.  Numera är ingången enbart från gården. I huset finns i dag en liten konferenslokal och två övernattningsrum.

I tre uthus finns garage, dass och förråd, ombyggt till hundgård med utedel.

Bakom bostadshuset ligger en slaggstensbyggnad utan tak. Den var tidigare ladugård, där bruksarbetare kunde ha en ko för självhushåll. I denna ladugårdsruin hade ”ålfiskaren” sin rök.

Huset är en av många byggnader och murar i Långvind, som är tillverkade av slaggsten. Det är restprodukt från masugnen, masugsnsslagg, som man göt grova stenar av, kallade ”slaggostara” eller ”slaggtegel”. De var hållbara och krävde ingen professionell murare vid bygget.

Pilgrimsled till Nidaros
Åter till vägkorsningen. Efter jordkällaren och den tidigare Konsumbutiken, hänger ett pilgrimskors på en rödmålad bräda. Den talar om att här går en del av många pilgrimsleder till Nidaros (Trondheim).

Denna led, Stråsjöleden, ”från hav till Haverö”, är en pilgrimsled från Korsholmsudden vid Östersjöns strand i Långvind till Haverö i Jämtland och vidare till Nidaros.

Nidaros var en av kristenhetens fyra stora vallfärdsorter under medeltiden. Kungsgården Långvind fick till stånd en förlängning av Stråsjöleden från Enånger via Långvindsbruk till Korsholmen. Kungsgården Långvind arrangerar också pilgrimsvandringar längs Stråsjöledens första del.

Långvinds kapell
Långvinds kapell uppfördes strax efter år 1800.

Sannolikt stod det klart 1803, för detta år finns dokument, som styrker den lilla kyrkans existens. Av brukets räkenskaper framgår att 1803 köpte bruket 41 ”förgylda Numror till Gudstjenst”, alltså siffror till kyrkans psalmtavla. Samma år betalar också bruket en riksdaler ”för 1: Predikan” till adjunkt Pehr Norander.

Långvindsborna var dock inte kyrklösa före kapellet. Det fanns troligen en kyrksal i gamla Långvinds herrgård. Kapellpredikningar omnämner Långvind under sent 1600-tal. Dokument visar också att ryssarna brände ner en klockstapel i Långvind 1721.

Kapellet fick full kyrkostatus, vilket innebar rätten att ge nattvard året om, den 17 oktober 1849.

Under brukets nedgångsperiod upphörde kapellet att vara kyrka. Långvinds bruk skänkte 1976 kapellet till en stiftelse. En stor renovering skedde 1977–1978, till stor del med insatser från Långvinds bruk men också med ideella arbetsinsatser, penninggåvor, företagsstöd och bidrag från stiftet, Kungafonden, Riksantikvarieämbetet och andra.

Under renoveringen besökta dåvarande ärkebiskop Olof Sundby kapellet. Han uttalade sin stora beundran för det ideella arbetet: ”något sådant har icke förekommit i min praktik, att en handfull människor tar hand om en förfallen kyrka och av den skapar något så vackert”, enligt skriften ”Långvinds kapell”.

Kapellet återinvigdes den 27 augusti 1978.

Vid återinvigningen fick kapellet tillbaka sin järntriangel, som fungerar som kyrkklocka. Den är tillverkad av smeder på Långvinds bruk.

Det renoverade brukskapellet är flitigt i bruk under juni, juli och augusti, med Musik i sommarkväll och kort predikan varje vecka från midsommar till slutet av augusti samt förrättningar i form av vigslar och dop. Kapellet är även i bruk vid andra tidpunkter för bröllop och dop. Kapellet har samling för enskild andakt och reflektion alla helgons dag samt julotta annandag jul. Kapellet är ägt av Långvinds kapellförening och ingår i Svenska kyrkan.

Kapellet har flera ovanliga inslag: järntriangeln utanför, där man med en stor träklubba ringer in gudstjänster och andra förrättningar; kyrktrappan, som är ett stort stycke gjutjärn; rummet mellan vapenhuset och kyrkorummet, som var skolsal innan Långvind fick sin folkskola; rester av kaminer i hörnen bredvid altaret (en modern kamin finns i dag i den bakre delen av kyrkorummet); herrskapsbänkarna framme vid koret; altarpredikstolen.

Gamla förvaltarbostaden
Gamla förvaltarbostaden låg efter kapellet på vänster sida av vägen, med kortsidan mot vägen. Huset brann upp sedan blixten slagit ned klockan nio på morgonen den 19 juli 1919. Murrester och trädgårdsväxter finns kvar mellan kapellet och servicebyggnaden, som påminner om att det tidigare låg ett bostadshus här, det förnämsta efter herrgården. På bilden skymtar herrgården i bakgrunden.

Bilden av gamla förvaltarbostaden är från cirka 1902 och visar herrgården till vänster.

Gamla förvaltarbostaden ersattes 1920 av nya förvaltarbostaden. Den ligger också på vänster sida vägen, men efter stallplanen, inbäddad i en lummig trädgård.

Långvinds herrgård
Mitt emot den gamla förvaltarbostaden, som inte längre existerar, ligger Långvinds herrgård. Den uppfördes på några år med start 1799.

Herrgården byggdes till och om under 1890-talet, då den bland annat fick ytterligare en våning, en flygel, trapphus och mycket schweizertysk snickarglädje. Den stod färdig 1896, när brukets tid som järnbruk var över.

I källaren finns en kallkälla och runt denna brukets tidigare mejeri, som var i drift tills jordbruket gick i graven på 1958.

Inomhusmiljön är välbevarad med vackert dekorerade tak, tapeter och 24 kakelugnar.

Herrgården var länge i bruksfamiljens ägo, men familjen Tottie sålde den 1975 till Hudiksvallskonstnären Reidar Kanth med hustru Adrie Kanth. Då har herrgården stått tom och utan köpare i många år.

”Ambitionen var att starta en konst- och kulturgård i Carl Malmstens anda”, har Reidar Kanth berättat för Långvind.com. När han inte fick det stöd han hoppades på för projektet, blev han 1979 tvungen att sälja.

”Det var med sorg vi avslutade tankarna med Långvinds herrgård”, sa han.

Efter flera ägarskiften, blir det exekutiv auktion på den hårt slitna herrgården. Den 27 oktober 1998 köper den polskfödda konstnären Elina Mytnik och hennes man Jonatan, hemmahörande i Söderhamn, herrgården för 580 000 kronor. De startar i maj 1999 en mycket omfattande upprustning av herrgårdens inre, yttre delar och park.

Elina Mytnik vill göra herrgårdsmiljön till ”en arena för nationella och internationella möten mellan kultur, konst och näringsliv och utgöra den katalysator som gör Långvind till en levande bygd”.

Parken är i engelsk stil med oregelbundna, osymmetriska linjer och vild romantik. I parken finns ädellövträd, ovanliga så här långt norrut, främst ask, ek och bok, men även lind, alm och lönn. När parken skulle anläggas, flyttades ett smedsboställe, som låg här, till sitt nuvarande plats och fick namnet ”Kungsgården”.

Herrgårdens renovering inkluderade också yttermiljön.

En förvildad engelsk park blir åter park med ädellövträd som framträder i sin fulla prakt.

En övergiven gräsmatta lyser åter friskt grön.

En gyttjepöl till bruksdamm blir åter en praktfull damm med vattenspegel och näckrosor.

Ett förfallet lusthus återfår sin forna form och färg.

Lusthuset är en liten pärla, med en välvd bro som leder till den lilla holmen. Bron var det sista större projektet i renoveringen av herrgården och yttermiljön.

Målningen av Conny Burman visar hur lusthuset med herrgårdsdammen såg ut på 1890-talet.

Långvinds bruk
När man kommer fram till den centrala delen av Långvinds bruk, finns en bra orienteringsskylt, stort fotografi med brukets historia och en vägvisare som pekar på den natur- och kulturstig, som gör att man kan upptäcka bruket på egen hand.

Orienteringstavlan har inte med hela bruket – Kungsgården Långvind och klensmedjan ligger till exempel utanför. Men den visar bra vägar runt i bruket, med informativa skyltar längs den 1,5 kilometer långa natur- och kulturstigen, som slutar i lindallén.

Servicebyggnaden
Till vänster om tavlan, granna med ladugården och det forna brukskontoret, ligger brukets garage och en tillbyggd servicebyggnad.

Servicebyggnaden rymmer toaletter, dusch, tvättstuga, bastu och kök. Servicebyggnaden finns både för besökare till Café Bränneriet, övernattningsrummen i Snickeriet och Pip-Pim-stugan samt hamnen.

Bränneriet
Bränneriet är den vitkalkade slaggstensbyggnaden, som möter en i Långvindsbruks centrum. Bränneriet, vinkelbyggda stångjärnsmagasinet, stora kolhuset (i bakgrunden) och lilla gnisterhuset (till höger utom bild) ramar in en gårdsplan. Ett modernt omlöp (förbilöp) bildar en fjärde sida, där fisk vandrar i en konstgjord bäckfåra förbi dammen och vidare upp i å- och sjösystemet.

Bränneriet är brukets  historiska brännvinsbränneri. När det upphörde, blev det ombyggt till tvättstuga och badhus.

I modern tid, med start 2003, blir Bränneriet kafé och restaurang under namnet Café Bränneriet. Det sker sedan Bränneriet genomgått en omfattande upprustning och bland annat fått kök.

Bränneriet är en av de äldsta byggnaderna i Långvindsbruk.

Café Bränneriet tjuvstartade kring sekelskiftet som ett mycket enkelt kafé, bestående av ett kylskåp med hemlagade smörgåsar, godsaker och läsk samt en kaffebryggare. I dag är Bränneriet, Stångjärnsmagasinet och Kolhuset en sommaröppen restaurang med kafé.

Gnisterhuset
Gnisterhuset  är slaggstensbyggnaden strax söder om Bränneriet. Ingången till Café Bränneriet går mellan Bränneriet och Gnisterhuset.

Röken från härdarna i den forna hammarsmedjan (nedre hammaren) leddes genom gnisterhuset, som fungerande som ”gnistsläckare”. Byggnaden samlade upp det varma och glödande stoftet innan röken fortsatte ut genom skorstenen.

Byggnaden var ursprungligen sammanbyggd med hammarsmedjan, men hammaren revs i ett tidigt skede, kanske i slutet av 1800-talet. Öster om gnisterhuset finns klamrar till den forna hammaren.

I gnisterhuset fanns tidigare också ett tegelvalv under taket, där man mältade (torkade) säd, för användning vid öl- och brännvinstillverkning på bruket.

Gnisterhuset var förfallet, när det renoverades grundligt runt 2005.

Stångjärnsmagasinet
Stångjärnsmagasinet (höger) ligger direkt an mot bränneriet (vänster). Det är en slaggstensbyggnad, som var stångjärnsmagsin till nedre hammaranläggningen. Då hade byggnaden dubbelportar på båda långsidorna, som gjorde att oxdragna kärror lastade med stångjärn kunde passera tvärs igenom byggnaden och få sin last lossad.

Efter järnbruksepoken användes östra delen av byggnaden sporadiskt som handelsbod till mitten av 1950-talet, under den senare tiden av handlare Hedström från Enånger. Den västra delen var sliperi.

Västra delen är i dag serveringslokal för Café Bränneriet.

Kolhuset
Kolhuset är det faluröda trähuset mittemot bränneriet. Brukets tidigare kolhus är i dag en del av Café Bränneriets verksamhet.

Här förvarades kol som användes i den forna nedre hammarens smedja, som låg intill gnisterhuset. Kolet kördes in i kolhuset genom de övre portarna på gaveln (till höger) och in på en brygga, för att sedan tömmas ner på bottenvåningen.

Efter järnbrukstiden var kolhuset vedbod för brukets behov.

Kolhuset är ett av de bäst bevarade i Hälsingland. Bredvid kolhuset rinner Långvinds ströms nedersta omlöp, en konstgjord bäck som gör att fisk kan vandra en lång sträcka uppströms.

Lekstugan
Det går en stig från Informationstavlan och Kolhuset till Herrgårdsdammen. På stigen med herrgården till höger, passerar man på vänster sida Långvinds minsta hus: lekstugan.

Denna lekstuga hör till herrgården. Den hade tidigare en motsvarighet på södra sidan av Herrgårdsdammen, där Långvinds natur- och kulturstig nu går: Här fanns två lekstugor för bruksägarnas familj och barn som fick leda med dem.

Pim-Pim-stugan
Om man vandrar vidare upp till första bron över Långvinds ström – med gårdsplanen, bränneriet, gnisterhuset, stångjärnsmagasinet och kolhuset nedanför – kommer man på vänster hand till brukets minsta bostadshus, på bilden med stångjärnsmagasinet i bakgrunden. Det lilla huset är omklädningshytten till den tidigare tennisbannan, som ligger lite längre bort på stigen, nära masugnsruinen.

I dag heter omklädningshytten Pim-Pim-stuga och är ett mycket enkelt vandrarhemsrum. Den har fått sitt namn efter en tennisspelare.

Brandstationen
Brukets gamla brandstation är träbyggnaden med torn. Brandstationen ligger på en höjd sydöst om bränneriet, med Pim-Pim-stugan som närmaste granne.

Långvinds bruk fick brandkår 1938. Samma år anslöt man brandkåren till Svenska brandmännens riksförbund. Brandchef var Helge Ekbrink och vice brandchef Karl Frank.

I början fanns bara ett slangtorn, där man torkade brandslangarna, och en motordriven brandspruta av märke API-80. Brandsprutan, som hade en kapacitet på 600 liter per minut, var häst- och bildragen. Brandlarm skedde via brukets vällingklocka. Vattentäkten var Långvinds ström.

Brandstationen byggdes på 1940-talet. Bilden visar brandstationen före renoveringen, sannolikt på 1970-talet, med Kolhuset till vänster. Fotograf Pärlennart Larsson.

Brandstationen är typisk för de många små brandstationer, som förr fanns i varje bruk och större samhälle innan storsamhället tog över.

I Enånger finns en liknande, byggd 1938. Både Enångers och Långvinds brandstationer har kvar sina karakteristiska torn, som gått förlorade på många håll.

Brandstationen i Långvind är också ett av många exempel på den höga självförsörjning, som ett bruk hade förr i tiden. Även efter järnbrukstiden fortsatte Långvind att ha hög självförsörjningsgrad.

Brandstationen blev renoverad i samma veva som andra centrala byggnader: bränneriet, gnisterhuset, stångjärnsmagasinet, kolhuset, snickeriet och kraftstationen. Upprustningen av den gamla bruksmiljön startade 1998.

Pengarna räckte inte till allt man ville göra. En av tankarna var att göra brandstationen till ett vandrarhem, vilket aldrig blev fallet.

I dag är brandstationen en del av Långvinds bruksmuseum, med en växande samling fotografier från Långvinds historia, från slutet av 1800-talet och framåt. Här finns massor av bilder, som ger en inblick i en förgången tid, en bild av hus och människor, en komplettering av det information som denna och andra sidor på webbplatsen ger.

Gengaskolhuset
Bakom brandstationen ligger gengaskolhuset, uppfört på 1940-talet under andra världskriget som lager för gengaskol (gengasved) till bilarSten

Skogen har i Långvind alltid varit en viktig resurs. Den var en av de absolut viktigaste förutsättningarna för att etablera ett järnbruk i form av träd att göra träkol av – den helt avgörande faktorn var vattenkraften. Sedan tog ångsågen med dess produkter över, för att under andra världskriget bli drivmedel till gengasbilar.

Herrgårdsdammen
I herrgårdsdammen ligger en holme med lusthus och bro till herrgårdsparken. I förgrunden en av tre dammluckor, som reglerar flödet från Långvinds ström till havet.

Herrgårdsdammen magasinerade vatten till masugnen och nedre hammarsmedjan. Den har tre utflöden, från norr: omlöpet för fisk, flottningsrännan och strömmen till masugnen.

Efter vårfloden 1984, som sköljde bort alla fyra dammar och landsvägsbron över Långvinds ström, har tre av dammarna blivit återuppbyggda. Den sista var herrgårdsdammen, som nu har en stabil dammkonstruktion.

Långvinds bruksmiljöförening har, med start 1999, rustat upp den gamla bruksmiljön med offentligt stöd, stöd från de gamla ägarna och med hjälp av mycket ideellt arbete.

Tennisbanan
Ovanför masugnen ligger brukets tennisbana, eller snarare resterna av den. Fotografiet, taget av Pärlennart Larsson, visar tennisbanan cirka 1975, då fortfarande i relativt gott skick.

Tennis var förbehållet brukspatronens familj och vänner till dem. Till tennisbanan hör en omklädningshytt, som nu står bredvid brandstationen och kallas Pim-Pim-stugan.

I dag är det inte mycket som påminner om en tennisbana, mer än grunden i betong och stolpar som markerar tennisbanans ytterpunkter.

På tennisbanan ligger sedan många år timmerstockar och väntar på lämplig användning.

I än värre, eller åtminstone lika dåligt, skick är masugnen, öster om tennisbanan.

Masugnen
Bakom gengashuset ligger brukets masugn, den tredje i brukets historia, byggd i slutet av 1700-talet.

I dag är masugnen i ett ”unikt stadium av förfall”, för att citera en tidigare länsantikvarie, som tittade på den av tidens tand ödelagda stoltheten.

Tallen på taket slog rot efter översvämningen 1984, som rev Långvinds ströms alla fyra dammar, svämmade över brukets centrala delar, underminerade masugnen och fick taket att rasa. Sedan dessa har förfallet accelererat.

Ännu in i början av 1980-talet var masugnen relativt intakt, även om byggnaderna runtomkring hade rasat.

Färgfotografiet av Pärlennart Larsson från cirka 1980 visar masugnen innan den förödande vårfloden rev med sig mycket av masugnsbyggnaden.

Vårfloden underminerade själva masugnen och förstörde de två stensatta utflödena från Herrgårdsdammen och mycket annat i masugnsområdet.

Grönskan håller på att ta över under sommaren. Men det går fortfarande att tydligt urskilja väggarna till masugsbyggnaden och enstaka fönster med karmar kvar.

Vintertid går det att urskilja mer av den stora industrianläggningen, som detta faktiskt var, ett medelstort svenskt järnbruk.

Långvinds bruk har sitt privilegiebrev och därmed födelseår från 1687. Järnbruksepoken varade fram till 1902, dock bara till 1890 i Långvinds egen regi.

Skälet till att Långvind blev ett järnbruk var Stormaktssveriges behov av järn av hög kvalitet, mer specifikt till Söderhamns gevärsfaktori, en av många kuggar i rustningsindustrin.

Det var dock inte den svenska stormaktens behov, som blev brukets uppgång – stormaktstiden tog ju slut mindre än 40 år efter brukets tillkomst. Det var dels stångjärn för export, dels gjutgods i form av husgeråd som grytor, stekpannor, plättlaggar, spishällar, mortlar och mycket annat.

Öster om masugnen står murarna till den tidigare rostugnen (fjärde färgbilden).

Målningen av Conny Burman från 1890-talet är gjord från holmen i herrgårdsdammen och visar masugnen i full produktion, med ett eldsken från ugnen. En detalj i bilden är bron. Den låg strax uppströms från nuvarande dammluckor. Troligen byggdes den som en transportled mellan den första masugnen, som låg till vänster om nuvarande masugn och kolhusbyggnaden, vilken tidigare fanns till höger på denna bild.

Sannolikt revs denna bro i ett tidigt skede. I dess ställe kom en stabilare bro i anknytning till dammluckorna. Stenkistan under bron finns fortfarande kvar. Den har rätt välbevarad timmerstomme, som är synlig när det är lågvatten i dammen.

Ett järnbruk krävde fyra resurser: träkol, vattenkraft, malm och arbetskraft. Långvind hade två av dessa, skog att kola och vattenkraft.

Träkolet kom från skogen. Brukets storhetstid krävde kol från cirka 100 fullstora kolmilor per år. Träkolet förvarades i ett stort kolhus, söder om masugnen. Ruinen finns kvar som slaggstenspelare. Fotot ovan från 1920-talet visar kolare med en utriven, färdigkolad kolmila, sannolikt Grönsinka skogsskola, Norberg. Tredje från vänster, Helge Jonsson-Ekbrink, blev skogvaktare i Långvind.

Vattenkraften behövdes för att driva bälg och hammare. En omfattande reglering av vattendrag försåg bruket med vattenkraft. I bland var vattenflödet ändå i minsta laget, vilket var ett bekymmer.

Malmen fanns inte lokalt, men här var transporten igen problem. Långvind låg vid havet och tog emot malm från främst från Utö i Sörmland och Roslagen i Uppland.

Arbetskraft var det minsta problemet.

Den andra svartvita bilden visar masgunen från 1908, sex år efter det att ett annat järnbruk, Skebo bruk, använde anläggningen för sista gången. Uppfordringsramperna är fortfarande någorlunda intakta; från vänster forslades träkol, från höger anrikad järnmalm. I förgrunden är magasinet för lagring av järnmalmen.

Den tredje svartvita bilden är från 1902 visar arbetare framför masgunen det sista året den var i bruk. Rampen för uppfordring av träkol är uppe till höger. Täbyggnaden innehöll bland annat varmlufts- och blästermaskinen. Några människor finns namngivna genom Sockenbilders försorg: Pojken längst fram till vänster är Henning Winlund, som senare blev urmakare i Långvind, Sittande längst till höger är rättaren Wennerholm. Bredvid honom är Johan Fleck (Fläck). I mitten, med hatt och hustru vid sin sida, står masmästaren.

Den första masugnen, som var placerad närmare herrgården, förstörde ryssarna 1721. Den andra, som för sin tid var både stor och modern, blev omodern i slutet av 1700-talet. Den tredje masugnen blev också omodern, men gjorde tjänst åt andra järnbruk, som renoverade sina ugnar, fram till 1902.

Brukets storhetstid var gjutjärnsprodukterna. Långvinds bruk tillverkade mer än 200 järnprodukter, på bilden ett litet urval. En stor samling finns i Bruksmuseet och på Kungsgården Långvind.

Kolmagasinsruinen
När man passerat masugnen, finns det två vägar att gå. En leder relativt brant ned till masugnsområdet, delvis på spänger, och kommer ut på vägen mot malmkajen vid rostugnsruinen.

Den andra går en bredare gräsväg ner till vägen. På södra sidan finns en mäktig ruin av det tidigare kolmagasinet. Det var gigantiskt, vilket resterna av murar och stenstolpar, alla i slaggsten, vittnar om.

Masugnslidret
Längre österut, på andra sidan vägen som leder till malmkajen, ligger masugnslidret.

Ett leder är ett oinrett och ouppvärmt uthus, ett magasin. Här förvarades utrustning, som behövdes i masugnen.

Bredvid masugnslidret fanns i modern tid ställplats för husbil eller husvagn, som avvecklades med campingplatsen 2019.

Labbit
På andra sidan Långvinds ström, räknat från masugnen och vägen över strömmen, ligger ruinerna av labbit. Ett labbi var en vilostuga för masugnsarbetarna, där de kunde vila sig mellan arbetsskiften. Stugan kunde också vara ett skjul eller litet rum intill masugnen eller hammarsmedjan.

Taket på Långvinds labbi rasade in i början av 2000-talet. I dag återstår bara en raserad timmerstomme.

Nybygget – Söderhagen
Om man fortsätter på vägen bort från Långvindsbruk, förbi avfarten till malmkajen, ligger på östra sida av vägen Långvinds största byggnad efter herrgården, Nybygget, även kallad Söderhagen, här med en bild från sjösidan.

Nybygget är enda bruksarbetarlänga i Långvind, byggt 1875, när järnbruket var på väg mot nedläggning som järnbruk. Bredvid arbetarlängan, även omnämnd som ”hyreskasernen”, ligger ett litet hus, som varit bagarstuga och tvättstuga.

Malmkajen
Vägen åt öster, med masugnslidret på vänster sida, leder till den forna malmkajen. Här lossade bruket järnmalm från Utö i Sörmland och Roslagen i Uppland.

Malmkajen är i dag namnet på småbåtshamnen. Under årtionden fanns en camping i området, men den revs 2019, när den nya ägaren, Holmen Skog AB, upptäckte att det inte fanns bygglov för den.

Malmstenar påminner om verksamheten. Hit kom malmen under cirka 215 år, från året (1687) då Långvind blev järnbruk under Sveriges stormaktstid tills masugnen användes en sista gång av Skebo bruk, som hyrde in sig i Långvinds bruk (1902).

Efter järnbruksepoken användes området som upplag för timmer, både före och efter att ångsågen var i drift.

I modern tid blev området småbåtshamn. Bilden med uthuset är det närmaste vi kommer en bild av malmkajen i äldre tid. Fotografiet är från 1980-talet, innan man rev det lilla huset och anlade småbåtshamnen på platsen.

I bakgrunden till vänster syns yttre hamnmagasinet.

Broarna över Långvinds ström
Efter malmkajen vänder vi tillbaka mot Långvindsbruk, tar stigen söder om gamla landsvägen, Hedbergsvägen. Labbit ligger i början av denna stig, som fortsätter med små broar över Långvinds ström. Det är fler broar än flöden ut från Herrgårdsdammen!

När man passerat den sista bron, når man en liten stuga till vänster, i dag kallad tomtens stuga, efter tomtarna som sitter där under Tomtemys, lördagen i andra advent.

Ångsågverket
Till höger ligger det mäktiga ångsågverket, en faluröd byggnad i trä med hög skorsten vid vattnet, ett sågverk med hyvleri.

Sågverket började användas omkring 1885. Det tog i princip över efter järnbruksepoken, nu med förädling av skogen till annat än träkol och brännved, nämligen till sågade och hyvlade bräder och plank.

Sågen och hyvleriet drevs med ånga fram till 1952.

Ångmaskinen finns kvar och är någorlunda intakt. Ångmaskinsrummet med ångpannan och svänghjul är kvar, men ramsågar och hyvlar är borta.

En järnväg ledde från övre planet ut till vägen, där det färdigsågade och hyvlade virket lossades. En flisränna finns också kvar.

På målningen av Conny Burman från 1890-talet ser man den lilla järnvägen till vänster på ångsågverket.

Den svartvita bilden från 1920 visar flottningen av timmer till ångsågverket. Timret gick i en speciell ränna, som fortfarande finns kvar. Fotografiet är taget vid herrgårdsdammen med masugnen i bakgrunden. Notera flottaren vid dammluckorna!

Östra sädesmagasinen
På norra sidan av vägen står två mäktiga, falurödmålade magasin, Östra sädesmagasinen. Här magasinerade bruket säd. Sädesmagasinen var mycket viktiga för att förse brukets invånare med brödsäd.

Förr hade magasinen uppfällbara trappor i smide för att hindra skadedjur att ta sig in. Konstruktionen med träplintar, som vi ser på bilden, var också en metod för att hindra angrepp av skadedjur.

Bodarna ligger vid Generalsvägen, som går längs med havet. Generalsvägen är uppkallad efter en av brukets tidigare ägare, Wilhelm August Söderhjelm (1831–1913), som också var kommunalordförande, landstingsman och riksdagsman.

Sjöbodar
Vandringen fortsätter ut på landsvägen och åt öster mot ångbåtsbryggan. På södra sidan av vägen ligger flera sjöbodar, dels patrons sjöbod som nästan har sjunkit ner i havet och nog är utom räddning, dels flera sjöbodar som står stadigt på land.

Närmast bruket och ångsågverket låg tidigare Åsbergs sjöbod, även kallad Sillboa, som vi här ser på en gammal bild.

Efter Åsbergs sjöbod, kommer beckboden, som består av två hus med en sjösättningsramp mellan, och längst ut hamnmagasinet, eller yttre hamnmagasinet som det också kallas.

Sjösättningsrampen fungera bra för både havskajaker och motorbåtar. Vid horisonten är den gamla inseglingen till Långvinds bruk, som sedan länge är uppgrundad av landhöjningen.

Sjösättningsramp
Segelbåtar kan dock fortfarande ta sig in till Långvindsbruk via en rutt norr om Kärringskär, som ön till vänster heter, med en enslinje in i hamnen.

Det finns en prickad farled, för den som kommer båtvägen till Långvindsbruk.

Väl inte i hamnområdet, som är full av grynnor, ligger den gamla malmkajen, som i dag är småbåtshamn, längst in i viken.

Festplatsen
Ute på udden, nära ångbåtsbryggan, låg tidigare ”syndens näste”, en festplats med dansbana. Det var ett populärt lördagsnöje att bege sig till festplatsen.

I dag finns inget kvar av festplatsen. Det enda påminner om den i dag är en grillplats med en härlig utsikt över Långvindsfjärdens norra del och dagens inlopp till Långvindsbruk.

När solen går ner över Långvindsfjärden, är det en njutning för öga och sinne.

Då kan man sitta här med en termos och njuta av den årstid Långvind för tillfället erbjuder, lika vackert året om, vare sig det är sommar, höst, vinter, vårvinter eller vår.

I den södra delen av fjärden – till vänster utanför bilden – låg tidigare kallbadhuset.

Kallbadhuset
Norr om festplatsen låg tidigare herrgårdens kallbadhus, som alltså inte var öppet för Långvindsbor i gemen. Den hade en inomhusbassäng och brygga utanför.

Det finns ingen datering av bilden, men gissningsvis är den från början av 1900-talet.

Ångbåtsbryggan
Längst ut på udden ligger yttre hamnmagasinet, som håller på att rasa ner i havet. Här slutar också den allmänna vägen i en vändplan.

Ångbåtsbryggan har omväxlande varit en brygga för segelskutor, ångbåtar och motorbåtar. Ända in på 1960-talet fanns regelbunden båttrafik på Långvinds bruk.

Före järnvägen stod ångbåtar och dessförinnan segelfartyg för nästan alla person- och godstransporter.

På bilden ser vi hamnmagasinet strax före vändplanen.

Gästhamnen
Efter vändplanen, som rymmer campingbord, finns en gästbrygga. Den anlades 2009 och är bruket enda officiella gästhamn.

I gästhamnen kan gästande båtar, samtidigt upp till tre–fyra segelbåtar, lägga till och betala en smärre hamnavgift.

Under många sommardagar är hamnen mer eller mindre fullbelagd.

Utedass
Gästhamnen har sedan 2011 en liten TC – utedass på svenska – på norra sidan av vändplanen. Gästtoaletten står öppen för besökare, antingen de kommer via sjö- och landsvägen.

Tyvärr är i dag många besökare husbilar, som varken betalar för ställplats eller toalett.

När vi nått vägs ände, är det dags att vandra tillbaka.

Stenmuren
Muren på norra sida av vägen, som börjar vid Generalsvägen, är en så kallad dubbel stengärdesgård. Det innebär att den har två parallella, enkla murar med osorterad sten emellan.

Muren är tillverkad i skalmursteknik. Stenarna i murens båda yttre sidor har fogats i varandra så att de bildar en jämn och fast yta.

Stengärdesgårdens uppgift var att hålla boskapen utanför muren. Det huvudsakliga betet fanns på utmarken, dit boskapen leddes från gårdstomten längs den inhägnade fägatan. Längs muren finns dock inte många tidigare eller nuvarande hus och åkrar. Just denna stenmur är därför något av en statussymbol, eftersom den finns där, fast muren knappast behövs och är extra påkostad.

Bensinstationen
På vägen in mot bruket, på södra sidan av vägen, ligger ett litet rött hus med pulpettak men utan fönster och skorsten.

Det är brukets forna bensinstation.

Ett betongfundament på vänster sida av byggnaden visar var bensinpumpen tidigare stod.

I det lilla huset såldes även motorolja och andra tillbehör.


Små vita stugorna
De två bostäderna på norra sidan av vägen är sedan länge kända som de ”små vita stugorna” eller ”små vita torpen”, två av brukets arbetarbostäder. De är bland de äldsta husen i Långvind.

Det östra huset är relativt oförändrat.

Det västra huset (bilden) är tillbyggt och betydligt större. Till huset hör några uthus och en stor trädgård.

Den gamla målningen av Conny Burman från 1890-talet visar ett av de vita husen, kallat Bricken Winlövs stuga.

Mellan de två husen finns en stig till en fallfärdig slaggstensbyggnad, som är brukets forna finka, bruksarresten.

De två vita stugorna är privatbostäder.

Bruksarresten
Slaggstensbyggnaden på norra sidan av vägen – mellan och bakom två små vita stugorna – är brukets gamla finka, bruksarresten.

Brukspatronen hade tidigare rätt att sätta bruksarbetare som misskötte sig i arrest.

Bruksarresten byggdes senare om till bostäder för skogsarbetare.

Till bruksarresten hör ett stall.

I dag är finkan i dåligt skick. På bilden ser man hur västra sidan håller på att rämna. En stor trästötta på baksidan hjälper till att hålla ihop väggen.

Akvarellen från 1892 av Conny Burman ger en mer idylliskt bild av ett hus, som tidigare varit i bruk som arrest.

Bilden visar bruksarresten sedd från öster.

I början av 2000-talet fanns planer på att rusta upp bruksarresten till vandrarhem. Snickeriet blev upprustat och fick, förutom ett museum, två enkla vandrarhemsrum. Tanken var att också rusta upp brandstationen till vandrarhemsboende och på så sätt kunna erbjuda gäster att ”bo i snickarboden, finkan och brandstationen”.

Vasbergs
På södra sidan av vägen, strax efter de små vita stugorna, ligger ett relativt stort hus, som rymmer två lägenheter.

Till huset hör också några uthus.

Huset kallas Svantes eller Vasbergs, i båda fallen efter samme man, Svante Vasberg.

Framför huset, åt öster, stod tidigare ett litet vitt hus, Vasbergs kiosk.

Kiosken betjänade från sent 1950-tal till tidigt 1980-tal fastboende, fritidsboende och besökare i Långvind.

Den svartvita bilden på kiosken är från cirka 1959. I kioskluckan står Svante Vasberg, med Åke Gustavsson, fritidsboende på Kärringskär i Långvindsfjärden, som kund.

Svante Vasberg skötte också om bensinstationen strax öster om kiosken, som hade en ringledning till Vasbergs.

Huset är privatbostad.

Glaslyktan
Det röda trähuset med gavel mot vägen och ett stort uthus vinkelrätt mot bostadshuset kalls Glaslyktan. Det är från början ett flerbostadshus, eller som det hette förr i tiden, hyreskasern.

Glaslyktan har en veranda på övervåningen, vilket få hade i Långvind under brukstiden.

Glaslyktan är privatbostad.

Nya förvaltarbostaden
Det vita trähuset på norra sida av vägen, snett emot gamla snickeriet, är brukets tidigare förvaltarbostad. Den kallas vanligen nya förvaltarbostaden, för att skilja den från gamla förvaltarbostaden, som som låg bredvid kapellet och brann ner efter ett blixtnedslag 1919.

Nya förvaltarbostaden uppfördes 1920 och har en stor trädgård som omger huset.

Förvaltarbostaden är privatbostad.

Snickeriet
Gamla snickeriet, som också var brukets måleri, är en av de äldsta byggnaderna i Långvindsbruk. Delar av den är från 1700-talet.

Här tillverkades den snickarglädje, som finns på flera hus inom bruksområdet.

I dag rymmer byggnaden två övernattningsrum och ett innehållsrikt litet bruksmuseum.

Museet har föremål från framför allt järnbruksepoken, mest gjutjärns- och smidesföremål.

Här finns också tidstypiska snickeriföremål som hyvelbänk och snickeriverktyg.

Den tredje kategorin föremål omfattar allt som har med Långvind att göra i övrigt, med anknytning till bland annat mejeri, sjöfart, jordbruk och skogsbruk. Utöver detta finns även en del kuriosa med Långvindsanknytning.

Museet har en separat fotoutställning i brandstationen.

Enstaka museiföremål finns också i andra byggnader, främst i Bränneriet och Kolhuset.

Ladugården
Den stora, U-formade byggnaden i brukets nuvarande centrum är ladugården med stall. Det tidigare brukskontoret, med entré i bildens förgrund, ligger i den västra flygeln.

I östra flygeln driver Långvinds bruksmiljöförening en loppmarknad, som håller öppet sommartid.

Framför ladugården ligger stallplanen.

Byggnaden används i dag av Holmen Skog AB.

Garaget
Väster om ladugården ligger brukets garage, med port- och takhöjd för grävare, här sett från baksidan.

Framför garaget står en farmartank.

Garaget blev kring nuvarande sekelskifte påbyggt med en servicebyggnad, som dels innehåller toaletter, dusch, bastu, kök och tvättstuga, dels ett uppehållsrum för brukets nuvarande arbetare.

Vedbod och vedbacke
Här är en av Sveriges mest berömda vedbodar och vedbackar! Långvinds vedbacke var under lång tid vardagsscen för Glada Hudik-teaterns manliga omsorgstagare.

Vedbod och -backe ligger nordväst om ladugården.

Dagverksamheten i Långvind hög ved, klippte gräsmattor och höll efter sly fram till Holmen Skogs köp av Långvinds bruk 2018.

Brukets mellanhammare
På vägen bort från brukets centrum, finns i början av lindallén och stenmuren två grindstolpar. Bakom stolparna, som markerar var det tidigare fanns ett hus, finns en skylt om Långvinds natur- och kulturstig. En välskyltad stig går på spänger från allén till den forna mellanhammaren. Innan man kommer fram, finns två skyltar om fotosyntesen och virkets kretslopp.

Mellanhammaren var en stångjärnssmedja, som upphörde cirka år 1886.

I dag finns bara ruiner av hammaren och en bro över strömmen, där det tidigare fanns en damm.

Långvinds natur- och kulturstig går igenom mellanhammarens ruiner, över bron och fortsätter sedan på södra sidan av Långvinds ström till herrgården.

På norra sidan av mellanhammarfallet och bron, uppströms från bron, ligger ruinerna av en tvättstug. Det var en slaggstensbyggnad, som vårfloden 1984 raserade.

Stigen på södra sidan av Långvinds ström är en egen utflykt. Den beskriver vi inte närmare här, mer än att den går i vacker natur och har pedagogiska skyltar längs vägen.

Text och foto:
Jörgen Bengtson

Äldre fotografier: Sockenbilder

Sidan uppdaterad 18 augusti 2019


Nyheter från Hälsingekusten Nyhetsarkiv