Lyskvällen sprider sig allt mer längs hav och sjö. Traditionen med att ta farväl av sommaren sista lördagen i augusti kommer ursprungligen från Finland. Hjalmar Åker, legendarisk kassör i Enångers båtsällskap (EBS), förde 1990 traditionen med lyskväll till Sverige, mer specifikt till Borka Brygga i Enånger. Sedan spred sig traditionen, som nu är väl etablerad i Långvinds fritidsområde.
I kväll var det många som tände marschaller och eldar längs kusten men också längs sjöar och andra vattendrag. Vi besökte ett firande i Långvinds fritidsområde, Enånger, som samlade över hundra personer och gjorde ett rejält avtryck för andra året i följd.
– Det har kommit ett hundratal personer, säger en nöjd ordförande för Långvinds samfällighetsförening, Anders Kjällman.
Föreningen bjuder på dryck och tillbehör, människor minglar och flera tar sig ner till sandstranden Snäcken, där massor av marschaller tar avsked av sommaren. Samlingen är viktig.
– Här möter vi människor. Är så många stugor som byter ägare. Här får vi chans att träffas, säger han.
Centralt för lyskvällen är att man tänder marschaller, fotogenlyktor, eldar och annat vid vatten och tar avsked av sommaren. Lyskvällen blir därmed något av en motsvarighet till valborg eller midsommar, som markör av vårens eller sommarens ankomst. Den historiska bakgrunden var att man eldade upp gammalt skräp vid stranden och åt upp den mat man hade kvar i sommarstugan.
Lyskvällen är även känd som ”stugsista”, ”sommarsista”, ”venetiansk afton”, ”lysafton”, ”lysnatta” och ”villaavslutning” där finlandssvenskans dialektala ”villa” motsvarar rikssvenskans ”sommarstuga”. Kärt barn har verkligen många namn!
Hjalmar Åker tog traditionen från Finland, vilket han berättade för undertecknad i en intervju i en artikel på Långvind.com, ”Lyskväll avslutar sommaren” (24 augusti 2009).
– Lyskvällen startade 1990 i Borka. Det är jag hundraprocentigt säker på, berättade Hjalmar Åker med anledning av att olika uppgifter cirkulerar om detta.
– Sedan låg det i ”banken” innan min hustru tyckte vi skulle göra något av det, berättade han vidare.
– Jag vet att man började fira lyskväll i Västerbotten tidigare. Men den spred sig, vad jag vet, aldrig utanför Västerbotten, berättade Hjalmar Åker för Långvind.com.
Hjalmar Åker avled 2011. Han och hustrun Ingrid anade knappast vilken tradition de startade: Lyskvällen är inskriven i Wikipedia som en ny tradition och högtid i Sverige.
Lyskvällen har rötter i en nästan 450 år gammal pandemi, pesten i Venedig 1575–1577. När den var besegrad, började man fira detta. Traditionen togs upp som ”venetiansk afton”, även stavat ”veneziansk afton”, under 1800-talet i Helsingfors, andra finländska kuststäder och moderlandet Rysslands lysande stad Sankt Petersburg. Traditionen levde vidare i Österbottens kustland och tog sedan fart i södra Finlands kustland. Detta skedde först under den ryska tiden och sedan när Finland blev en självständig stat. Långt senare spred den sig till den forna västra rikshalvan.
Långvind.com har haft många artiklar om lyskvällen: Lyskvällen ger nytt ljus (27 augusti 2021), Lyskvällen – en bildkavalkad (31 augusti 2020), Lyskvällen ny svensk helgdag (28 augusti 2020), Lyskvällen startade i Enånger (28 augusti 2019), Lyskväll som vanligt på Hälsingekusten (25 augusti 2018), Hävt eldningsförbud räddar årets lyskväll (13 augusti 2018), Lyskväll samlar allt fler (21 augusti 2017), Lyskväll med friska vindar (28 augusti 2016), Lyskvällen ny folkfest (26 augusti 2016), Lyskvällen lättar upp (28 augusti 2015), Eld över hav och land (17 oktober 2014), Lyskväll kär tradition (27 augusti 2014), Farväl till sommaren – ja till te (31 augusti 2013), Ljus i stundande mörker (29 augusti 2013), Upplyst mörker (25 augusti 2012), Åter dags för lyskväll (23 augusti 2012), Kväll med lyskraft (27 augusti 2011), Lyskväll sätter punkt (14 augusti 2011), Magisk lyskväll på Hälsingekusten (28 augusti 2010), Lyskvällen avslutar sommaren (25 augusti 2010), Ljus ger lyster åt hälsingekvällen (30 augusti 2009), Lyskväll avslutar sommaren (24 augusti 2009), Suring- och lysfest (12 augusti 2009).
Text och foto:
Jörgen Bengtson