Långvinds historia är i högsta grad Långvinds bruks historia, det vill säga företagets historia. Till historien hör att bruket aldrig varit ett aktiebolag; ägarna har ägt marken, byggnaderna och verksamheten som personlig egendom.
Först i modern bildade ägarna Långvinds Skogs AB, för att sköta skogsdriften. År 2018 sålde ägarna bruket till Holmen Skog AB.
Från ålfiske till järnbruk
Långvinds bruk tar sin början när bergmästare Albrekt Behm – helt eller delvis ägare till järnbruken i Tolvfors, Hamrånge, Hillevik och Forsbacka i Gästrikland – år 1670 får rätt till ålfiske i denna del av Hälsingland. I privilegiebrevet talar man om fiske vid en ström Långvinden benämnd.
Men något järnbruk blir det inte förrän nästan två årtionden senare, efter Behms död 1679. Hans måg, bergmästaren Petter Svedberg, senare adlad Schönström, tar över. Han slår sig i lag med borgmästaren och faktorn (med dagens språkbruk verkställande direktör) vid gevärsfaktoriet i Söderhamn, Magnus Blix den äldre, adlad 1681 men med bibehållet efternamn; en sentida släkting till Magnus Blix är förre utrikesministern och FN-vapeninspektören i Irak, Hans Blix.
Magnus Blix engagerar sig i Långvind, för han behöver stångjärn av god kvalitet och är inte nöjd med det han får från Ljusne bruk.
Privilegiebrev för järnbruk 1687
Blix köper skogsmark av Långvinds byamän för att säkra råvara – skog som kan bli kol – till det planerade järnbruket. Den andra råvaran, vattenkraften, finns redan i strömmen från insjöarna till havet.
Den 12 november 1687 utfärdar staten privilegiebrev för att anlägga en masugn och hammare med två härdar vid Långvind.
Schönström och Blix bygger masugn och hammare med två härdar för så kallat tysksmide.
Tio år senare uppför de en andra hammare med två härdar, för att smida muskötplåt till gevärsfaktoriet i Söderhamn. Detta framhåller Blix särskilt, när han lyckas utverka ett nytt privilegiebrev.
Malmen kommer sjövägen från Utö i Södermanland och Roslagen i Uppland.
Träkolen, som behövs för järnproduktionen, kommer från de närbelägna hälsingeskogarna.
Arbetskraften får man från alla som är intresserade av arbete på ett välskött järnbruk.
Ny generation tar över
Efter Magnus Blix den äldres död 1697, tar en ny generation inom respektive familj över.
Schönströms två söner, överstelöjtnant Albrekt Schönström och major Peter Schönström, axlar faderns mantel.
Albrekt Schönström är en av Hattpartiets mer kända representanter. Peter Schönström är historiker och tidigare rysk krigsfånge i Narva.
Järn-Brita drivande ägare
Albrekt Behms dotter, Brita Behm, änka efter professor Johan Schwede, blir den andra delägaren. Det visar sig snart att hon är en person med mycket stark drivkraft. De två herrarna vid Brita Behms sida – båda officerare och framstående personligheter i 1700-talets Sverige – krymper och bleknar bredvid henne.
Brita Behm bygger vägar längs Långvindsskogarnas åsar, rustar upp järnbruket, löser en svår arvstvist, löser ut de två manliga delägarna och bygger upp bruket efter ryssarnas härjningar, där ryska trupper sätter eld på Långvinds bruk 1721.
När hon dör 1755, är hon ensam ägare till Långvinds bruk, dessutom ägare till Axmars bruk i norra Gästrikland. Sedan gammalt är hon känd under tillnamnet ”Järn-Brita”.
Långvinds bruk går sedan i arv i två led till hennes avkomlingar på kvinnosidan.
Strid med bönder
Under hela järnbrukets levnad är skogsråvaran ett återkommande bekymmer för brukets ägare. Visserligen får Långvinds bruk 1691 kolningsrättigheter över bönderna i Enånger, Norrala, Tröna och Arbrå. Men det löser inte brukets problem.
Hälsingebönderna är föga intresserade av att leverera skogsråvara och träkol. Dessutom får Långvinds bruk konkurrera om råvaran med näraliggande bruk.
Långvinds bruk får därför ordna mycket av skogsråvaran på egen hand. Bönderna är dock inte pigga på att sälja sina skoginnehav heller. Först 1863, när bruket börjar sjunga på sista versen som järnbruk, får Långvinds bruk köpa det sista hemmanet i Långvind.
… och med ryssar
Brukspatronerna slåss inte bara med bönder, utan också med ryssar. När ryssarna härjar efter kusten 1721, bränner de ner hela Långvinds bruk och byarna omkring.
Den 21 maj 1721 står Långvind i lågor. Befolkningen har dock hunnit sätta sig i säkerhet i skogarna.
Bruksägarna får statsbidrag för att bygga upp verksamheten igen. Sedan kronan gett bruksägarna åtta års skattefrihet, börjar de genast att återuppbygga bruket.
Bruket går sedan in i ett ljus framtid och har sin storhetstid under första halvan av 1800-talet.
Storhetstid med Boda bruk
1766 säljs bruket till statskommissarie J Adlerberg, brukspatron S von Stockenström den äldre och brukspatron A Smaraens.
1770 får Boda bruk, Enånger, privilegier som annex till Långvinds bruk.
1783 köper industrimagnaten Paul Printzsköld, som har textilindustri i Florns kvarnar, Mo, två tredjedelar av bruket. En tredjedel av bruket äger sedan tidigare hans svåger, brukspatron Isak Tottie.
1789 köper bröderna Lars och Salomon von Stockenström hela bruket, sedan Printzsköld gjort konkurs. Släkten Stockenström behåller bruket i sin ägo i nära 90 år; denna tid sammanfaller med järnbrukets storhetstid. Genom arvsskiften blir ägarbilden allt mer splittrad. En försäljning blir till slut utvägen.
Sista stångjärnet 1890
1830 anlägger man i Enångers Boda en stångjärnshammare med två härdar, senare ytterligare en hammare med två härdar.
1835 har Långvind tre hammare och sex härdar. Detta gör att Långvinds bruk, inklusive filialen i Boda, nu har fem hammare och tio härdar. Långvind är därmed ett medelstort järnbruk. Långvind når sin storhetstid under denna första hälft av 1800-talet.
1873 köper dåvarande disponenten vid Tolvfors bruk, Wilhelm August Söderhjelm, nio tiondelar av Långvinds bruk. Den sista tiondelen förvärvar bruksbyggmästare Carl Edvard Ekman, som blir disponent även för Långvinds bruk.
1800-talets sista tid drar ”den stora bruksdöden” fram över Sverige. Långvind är ett av dess offer.
Järnbruk blir jordbruk
1887 tar WA Söderhjelm över som ensam ägare till bruket, som då ligger i dödsryckningar som järnbruk. Boda järnbruk gick i graven i mitten av 1880-talet.
1890 går även Långvinds bruk under, när sista stångjärnet lämnar bruket.
1901–02 används hyttan en sista gång, då Skebo bruk arrenderar den för att hålla produktionen i gång medan man bygger en ny masugn.
1914 tar WA Söderhjelms son, generalmajor Knut Erik Wilhelm Söderhjelm, över rörelsen efter faderns död året före. Nu är Långvind ett jord- och skogsbruk. Men även jordbruket går mot sin undergång. Den magra och kalkfattiga jorden ger dålig lönsamhet – det går åt motsvarande en järnvägsvagn med kalk per år.
1953 dör KEW Söderhjelm. Barnbarnen Carl Erik Tottie, Helen Tottie-Sténson och Lars W Tottie tar över.
Jordbruk blir skogsbruk
1958 går jordbruket i graven. Bruket blir ett renodlat skogsbruk. Jordbruksmarken, som vid den här tiden uppgår till 200 hektar, arrenderas ut.
1975 tillkommer ytterligare en generation delägare. Samma år säljer brukets ägare herrgården.
1991 bildas ett aktiebolag för skogsdriften, Långvinds Skogs AB. Men bruket är fortfarande personlig egendom. Långvinds bruk är därmed unikt genom att det – till skillnad från övriga hälsingebruk – aldrig blivit aktiebolag eller annan form av bolag.
1999 startar en upprustning av den gamla bruksmiljön, med Carl Erik Tottie som primus motor.
2015 för Carl Erik Tottie, Helen Sténson och Lars W Tottie sina andelar till respektive barn, vilket minskar ägarkretsen från elva till åtta personer.
2018 säljer Långvinds ägare bruket till Holmen Skog AB för 285 miljoner kronor. Nio tiondelar av marken ligger vid försäljningen i Hudiksvalls kommun och en tiondel i Söderhamns kommun.
Bilden är en målning av konstnären Conny Burman, som visar Långvinds centrala bruksmiljö.
Jörgen Bengtson
Bild: Conny Burman
Sidan uppdaterad 18 juli 2024
