Boka boende på Kungsgården Långvind!

Se våra rum!

Enångers socken

Print Friendly, PDF & Email

Enånger är en kustsocken med tusenåriga rötter i södra Hudiksvalls kommun. Den ligger strategiskt i Hälsingland mellan två av Norrlands äldsta städer, Hudiksvall i norr och Söderhamn i söder.

Namnet ”Enånger” inte entydigt
Enånger skrevs tidigare De Enanger och Enaranger.

Namnet ”De Enanger” nämndes i skrift första gången 1344.

Vad ”Enånger” betyder är inte entydigt. ”Ena” är sannolikt det gamla namnet på Enångersån; den har troligen fått sitt namn efter förekomsten av enebuskar. ”Ånger” är gammalsvenska för ”smal havsvik”. Enånger skulle alltså betyda ”den smala havsviken där ån med många enar mynnar ut”.

En annan teori är att Enånger fått sitt namn efter stormannen Enar eller den norska småkungen i Tröndelag, Einar Tambersjelve (död 1053), som hade sin flotta upplagd för vintern i viken där Enångersån rinner ut. Enånger skulle med denna förklaring helt enkelt betyda ”Enars vik” eller ”Einars vik”.

På medeltiden hade Hälsingland mer förbindelse med Tröndelagen i Norge än med Stockholm och södra Sverige. Både Trondheim och Stockholm var viktiga städer för hälsingarna.

Vidsträckt bygd
Enångers socken breder ut sig från byn Bäckmora i norr, till fiskeläget Våtnäs och holmen Leskär i öst, till holmen Medharet utanför Långvinds fritidsområde i syd, till byn Larsbo och Ysberget-Laxtjärnsbergets naturreservat i väst.

Socknen gränsar i norr till Njutångers socken, i väster till Arbrå socken, i söder till Rengsjö, Norrala och Trönö socknar och i öster till Östersjön. Enånger gränsar tekniskt sett till Bollnäs socken genom enklaven Körsåsen i Enånger. En del av Njutånger, som Enånger gränsar till, är Nianfors, som var kommun 1869–1952 men aldrig socken före kommunreformen 1863, vilken omvandlade dåtidens socknar till landskommuner.

Inom den gamla sockengränsen ingick byarna Västra Bölan och Östra Bölan (sedan början av 1900-talet heter de två byarna Lindefallet), Larsbo, Långvind, Fjäle, Finnicka och Essvik.

Enånger är en bergig skogs- och kustbygd. Terrängen vid kusten är kraftigt uppstyckad av flera djupa vikar och långsmala öar. Enda dalgångsbygd av betydelse finns längs Enångersån, som rinner upp i sjöarna Ysen och Stultsjön nära Larsbo och mynnar i Enångerfjärden vid Borka.

Riksintressanta områden för naturvård är Enångersåsen, som löper ut i Långvind, Fågelhällan och Lindefallet. Det senare är känt för sitt bestånd av lind och andra ädellövträd.

Socknen har en yta på 298,5 kvadratkilometer enligt vissa uppgifter. Enligt andra är ytan 311 kvadratkilometer.

Minskande folkmängd
Huvuddelen av befolkningen bor längs Enångersån, längs gamla vägen mellan Hudiksvall och Söderhamn samt i några mindre kustsamhällen.

Folkmängden är knappt 1 500 invånare. Det är en kraftig nedgång sedan gamla Enångers kommun i slutet av 1800-talet nådde sin befolkningstopp på drygt 3 000 invånare.

Enångers socken har bara en tätort, Enånger.

Ytterligare en ort, Lindefallet, har en struktur och folkmängd som skiljer ut den från de mindre byarna. Lindefallet är enda så kallade småort i Enånger och även enda ort vid sidan av Enånger med viss service som livsmedelsaffär, bygdegård och flera idrottsanläggningar.

Längs kusten och på öarna finns sju historiska fiskelägen: Borka, Borkbo, Fjäle, Karskär, Räveln, Sörön och Våtnäs. I dag har dock fisket förlorat det mesta av sin tidigare betydelse. De forna fiskelägena har i dag ett fåtal eller inga permanentbonde. Fritidsboendet har tagit över.

I inlandet finns historiska finnbygder som Grängsjö och skogsbyar som Larsbo,

Jord, skog och fiske dominerade länge
Jordbruk, skogsbruk och fiske var länge de dominerande näringarna i Enånger.

Jordbruket lever ännu. Men nu är det modernt och storskaligt. De gamla fäbodarna finns kvar, nu som vackra minnen från en svunnen tid.

Skogsbruket har genomgått samma rationalisering som jordbruket.

Fisket finns inte längre kvar som någon betydande näring. Men fritidsfisket frodas i Enångers fina fiskevatten, både till havs och i sjöarna.

Enånger har historiskt haft två större och ett mindre bruk. Dessa bar under sin storhetstid upp lokala samhällen med handelsbod, skola och olika former av service.

Långvinds bruk grundades 1687 som järnbruk men var också jord- och skogsbruk med bland annat eget mejeri och egen ångsåg. Det är i dag ett rent skogsbruk.

Boda bruk grundades 1772 som järnbruk. Det är numera en konferens- och viltvårdsanläggning. Dess marker ingår i Långvinds bruk.

Larsbo bruk grundades 1752 som skogsbruk med såg. Det består i dag av ett litet lantbruk och vandrarhem.

Ångsågar fanns även i Bölan (Lindefallet) och Ljustjärn.

Småskalig industri under 1900-talet
Under 1900-talet började en småskalig industriverksamhet att sätta sina avtryck i Enångersbygden.

Största industri är J. Sörling-Ilsbo AB. tidigare Ilsbo Industrier.

En industriverksamhet som knyter an till fisket, som i dag inte är heltidsyrke för någon, är surströmmingstillverkningen. På 1990-talet startade suringtillverkning i liten, hantverksmässig skala i Borkbo. År 2008 startade Gävlefisk surströmmingstillverkning i industriell skala utanför Enånger.

Kommunal verksamhet sysselsätter också åtskilliga Enångersbor.

I dag får dock de flesta Enångersbor sin utkomst utanför Enångersbygden, främst på arbetsplatser i Söderhamn, Iggesund och Hudiksvall.

Över hundra fornlämningar
Enångersbygden har över 100 fornlämningar. Den förnämsta av dessa är Hedningahällan, strax söder om Östra Myra på vägen till Långvindsbruk.

Övriga fornlämningar är i huvudsak så kallade rösegravar, som ligger längs den kustlinje som var aktuell på bronsåldern, samt ett antal högar och gravfält från järnåldern.

Längs kusten finns lämningar av äldre fiskelägen och så kallade Gävlebohamnar, bland annat på Fäbodön öster om Långvinds fritidsområde.

Carl von Linné besökte Enånger under sin Norrlandsresa. I Lapplandsresan 1732 skriver han om Enånger: ”Folket är humant, har täcka hus och inuti snygga och rena, bättre bygda än på annor ställe.”

Enånger kyrkligt och administrativt centrum
Enånger var länge kyrkligt och adminstrativt centrum i den del av Hälsingland, som då bestod av tre kommuner och församlingar, Enånger, Njutånger (och Nianfors).

Enånger blev redan på 1200- eller 1300-talet eget pastorat och var moderförsamling till Njutångers församling och från 1798 också Nianfors kapellförsamling. Njutånger fick egen kyrkoherde först 1915. År 2006 slog Enånger och Njutånger ihop sina fögderier och blev Enånger-Njutångers församling.

Enånger var ett centrum i den statliga förvaltningen på lokal nivå. Här fanns Enångers tingslag till 1947 och Enångers landsfiskaldistrikt till 1951.

Enånger var under lång tid egen kommun. Enångers landskommun gick i graven 31 december 1962 och hade då nästan tusen år gamla rötter.

I två steg blev sedan Enånger en del av Hudiksvalls kommun. 1963 gick Enångers och Njutångers kommuner samman i Iggesunds kommun. 1971 blev Iggesund – tillsammans med Hudiksvalls stad och landskommunerna Bjuråker, Delsbo och Forsa – Hudiksvalls kommun.

Jörgen Bengtson

Sidan uppdaterad 10 oktober 2016


Nyheter från Hälsingekusten Nyhetsarkiv