Hedningahällan lockade redan på stenåldern människor. Hedninghällan lockar än i dag. När Kungsgården Långvind i går genomförde en andra vandring till stenåldersboplatsen i Myra kom elva personer. Med Ola Nilsson och Lena Berg Nilsson som ciceroner fick de en fascinerande inblick i den stenåldersvärld, som speglar sig i Hedningahällan.
Hedningahällan är Hälsinglands kanske märkligaste fornlämning, en boplats från yngre stenåldern. Hedningahällan är en särpräglad klippformation på ungefär 25 gånger 25 meter. För 4 000 år sedan var den en holme i havsbandet. Nu ligger den som en nästan ointaglig bergsklippa sju kilometer från havet och 45 meter över havsytan.
Flera arkeologiska utgrävningar har ägt rum på platsen, men forskarna är inte överens om hur platsen ska tolkas. Den har inte varit en traditionell boplats, för platsen var en mindre klippö i en ytterskärgård, alltså både för liten och för utsatt som bosättning.
Var det en begravningsplats, ättestupa, fästning, sälfångststation, religiös plats med rituell betydelse eller dåtida ”folkpark”, en mötesplats där man ”bytte gener” med varandra? frågar sig arkeologer.
Keramik man hittat i utgrävningarna på Hedningahällan – med sin grop-, kam- och snörkeramikmönstring – pekar på influenser från öster. Bosättningen kan ha varit en liten, från dagens Finland eller annat östligt land, inflyttad grupp.
Arkeologerna Ola Nilsson och Lena Berg Nilsson delade med sig av sin kunskap och lotsade deltagarna igenom landskapet till och från Hedningahällan.
Kungsgården Långvinds två forntidsvandringar till Hedningahällan 2012 har tillsammans samlat 22 deltagare.
Långvind.com mötte fortidsvandrarna på vägen tillbaka från Hedningahällan och ställde frågan: Vad var mest lärorikt med vandringen?
– Man får funderingar kring varför de levde här, säger Olle Danielsson, Gävle, med rötter i Näsviken, till Långvind.com.
Innan gruppen skingrades i Myra, visade Ola Nilsson på vittrad myrmalm längs stigen. Den för osökt vägarna till Långvind och det järnbruk, som grundades där 1687.
– Den här myrmalmen var en möjlig råvara till ett tidigt, primitivt järnbruk före Långvinds bruk, säger Ola Nilsson.
Nästa vecka, på torsdag klockan 16, går årets sista bruksvandring i Långvind. Då får vandraren följa med på en historisk vandring från svensk stormaktstid till modern tid, med samling och avslutning på Kungsgården Långvind.
Jörgen Bengtson