Träd

I centrala Långvindsbruk finns ett unikt bestånd av ädellövträd och framför allt en lindallé, som man annars inte hittar så långt norrut. I närbelägna Lindefallet finns ett bestånd lindar, som också saknar motstycke i Norrland.

På Hälsingekusten finns även Sveriges äldsta tall, värd en resa norrut till Hornslandet.

Unika ädellövträd i Långvindsbruk
Man brukar säga att ädelt folk och äldellöv går inte norr om Norrlandsgränsen, Limes Norrlandicus. Det är den klimatologiska gränszonen, som löper från södra Värmland i väster till Gästrikland i öster.

Detta gäller dock inte Långvind, som haft både grevar och fortsatt har ädellövträd, även kallat ädla lövträd eller ädellöv. Ädellövträd är träslag, som är särskilt ekonomiskt värdefulla, har snäva krav på omgivningen för att växa och ofta har stora kronor. De svenska ädellövträden är enligt hävd skogsek, ask, alm, lönn, lind, avenbok, bok och fågelbär.

I Långvindsbruk finns ett litet bestånd av ädellövträd. De fortplantar sig i Långvind, fast de inte borde kunna det så pass långt norr om Limes Norrlandicus.

Den mest imponerande samlingen består av lind i form av framför allt den planterade lindallén, Norrlands enda lindallé av betydelse.

I herrgårdsparken finns en bok, tre ekar och många askar – en del mer än 200 år gamla.

Lindefallet gör skäl för namnet
Utanför byn Lindefallet, Enånger, som ligger väster om Långvindsbruk, finns ett unikt bestånd av lindar.

Ungefär sju kilometer väster om byn finns ett bestånd av skogslind och andra ädellövträd, alla sällsynta i Norrland. Beståndet är en lövskogsrelikt omgiven av granskog. Dessa lindar skiljer ut sig från andra, mindre bestånd av lindar i Hälsingland, genom att vara grövre. Här finns lindar med upp till 76 centimeter grov stam, skriver Anders Delin i artikeln Lind i Hälsingland i skriften Växter i Hälsingland och Gästrikland, nummer 1, 2008.

Lindarna gav på 1930-talet namn åt byn, när staten bestämde att den inte längre kunde heta Bölan, som var ett namn byn delade med andra orter. Byborna fortsätter dock att tala om samhället som Bölan.

Äldsta tallen på Hornslandet
Sveriges äldsta tall finns i ett naturreservat på halvön Hornslandets östkust, Rogsta, sydöst om Hudiksvall. Tallen började gro år 1239–1245, då Erik Eriksson, mer känd som Erik läspe och halte, var kung av Sverige.

Tallen står i Norra reservatet på Hornslandet, strax innanför reservatsgränsen, 70 meter från stranden och 15 meter över havet. Trädet är bara 9,2 meter högt, är något innanmurken, står lutat mot en klipphäll och har årsringar som visar att det vuxit mycket långsamt och varit utsatt för minst tre skogsbränder men överlevt.

När botaniker år 2004 satte borren i 77 gamla träd på Hornslandets karga östkust, upptäckte de hela 22 tallar som var äldre än 500 år. Minst fyra av dem är över 600 år. Den äldsta grodde senast år 1247. Årsringarna är bitvis så små att de kan ha vuxit ihop. Borrprovet togs 18 centimeter ovanför marken, vilket gör att tallen är äldre än 1247.

”Vi kan säga att tallen senast år 1247 nådde höjden vid vilken provet togs ut. Att nå denna höjd kan mycket väl ha tagit 2–8 år under de magra förhållanden som rådet på platsen”, skriver Magnus Andersson och Mats Niklasson i en vetenskaplig artikel i Svensk botanisk tidskrift, nummer 98:6 från 2004.

”Den äldsta daterade tallen i Sverige är nästan 30 år äldre än den förra rekordtallen i Muddus i norra Lappland”, skriver de.

Botanikerna tror att just karghet och skogsbrand gjort att träden blivit så gamla. Den rekordgamla tallen har överlevt minst tre skogsbränder, senast år 1888, visar undersökningen. Det går en röjd stig fram till trädet, som dock saknar skylt som avslöjar att man hamnat rätt.

Tallen står vid koordinaterna x 6846956 och y 1585665.

År 2004 undersökte botanikerna även andra delar av Hornslandet på sin jakt efter gamla tallar. Den näst äldsta tallen i undersökningen finns i Hölicks naturreservatet. Den är åtminstone från 1342 och cirka tio meter hög. Tallen står vid koordinaterna x 6835431 och y 1588872.

Bilden visar Långvinds lindallé, den enda av sitt slag i Norrland.

Text och foto:
Jörgen Bengtson

Sidan uppdaterad 31 juli 2024