Långvind har haft både järnvägsstation och järnväg – fast det är två helt olika saker.
Järnvägsstationen kom med Ostkustbanan (OKB) Gävle–Härnösand. Banan i sin helhet invigdes den 21 oktober 1927, med en station benämnd Långvind. Men Långvinds station blev kortlivad. Redan den 3 januari 1928 hade Långvinds station fått namnet Lindefallets station. Det var alltså långt från Långvinds bruk, som den kortlivade stationen låg.
Bakgrunden till detta är att OKB vid bygget var ett privat företag, Ostkustbanans AB, som sökte privat finansiering längs banans sträckning. Långvinds bruk köpte in sig i bolaget. Men brukets ägare, general Erik Söderhielm, var en bestämd herre och krävde att Långvind fick en egen station om bruket skulle bidra med kapital.
Så blev det, men närmaste station var Enånger. Det var också här som folk steg av, som skulle till Långvinds bruk. Gods gick också via Enånger. Det uppstod snabbt kaos i trafiken på grund av detta.
Julen 1927 inträffade en stor fadäs. Flera fina Stockholmsfamiljer skulle fira jul på Långvinds herrgård och steg – ovetande om hur geografin låg till – av vid Långvinds station. Problemet var att häst och vagn (släde) väntade i Enånger. Körkarlen fick snabbt åka till Långvinds station och hämta det blåfrusna sällskapet.
Efter det bestämde general Söderhielm att stationen måste få ett nytt namn. Bölan kunde det inte bli, för det fanns flera Bölan i Sverige, resonerade han. Det blev, efter överläggning med Bölanborna, Lindefallet.
Tidningen Kuriren berättar historien i en artikel 2 oktober 1987.
En helt annan historia är den om järnvägen i Långvind, för Långvinds bruk ha haft en järnväg. Den var så kort och oansenlig att vi inte hittat någon dokumentation om den. I Sockenbilder finns dock en bild, där järnvägen finns med: den gick från ångsågverket till vägen mot hamnen. Det var alltså en kort, smalspårig järnväg för att transportera virke till utskeppningshamnen i Långvind.
I förgrunden på bilden ligger Åsbergs sjöbod, även kallad ”sillboa”.
Jörgen Bengtson
Foto: Sockenbilder