– Här har vi amfiteatern. Här ryms lätt 500 personer, säger arkeologen Ola Nilsson, Njutånger, och sveper med handen över den föga kända avrättningsplatsen i Sivik, Enånger, på gränsen till Njutånger.
Vid hans sida finns ett kors, som markerar den sista avrättningen i Enånger. Här föll bödelns bila över halsen på bonden Jon Larsson, Enånger, den 29 november 1845.
Året innan hade han mördat sin svärfar, Jonas Johan Enlund.
Bakgrunden var att Enlund, som var änkeman, avsåg att gifta om sig med sin hushållerska, som var mycket yngre än honom. Detta skulle ha medfört att dottern och mågen måste hålla honom och hans nya fru med så kallad födoråd – mat och husrum – till deras död.
Minnet av avrättningar och avrättningsplatser lever kvar hos många. Arkeologen Lena Berg Nilsson ledde på lördagen, tillsammans med sin man Ola, en forntidsvandring på avrättningsplatsen i Sivik, arrangerad av Kungsgården Långvind.
Hon berättar att tills för bara cirka tjugo år sedan ”låg det blommor här några gånger per år”.
Avrättningsplatsen i Sivik är typisk för de många avrättningsplatser, som deras forskning har kartlagt. Tills nyligen trodde man att det hade funnits 27 avrättningsplatser i Gävleborgs län. Ola Nilsson och Lena Berg Nilsson har nu identifierat 44 avrättningsplatser och har ytterligare tio de håller på att undersöka.
Avrättningsplatserna låg vanligen vid sockengräns. Enånger hade ytterligare en avrättningsplats, i Källan på gränsen till Norrala. I slutet av 2018 kommer en ny, reviderat utgåva av deras skrift ”De offentliga avrättningsplatserna i Gävleborgs län”.
Under vandringen i Sivik berättar flera av de elva deltagarna om vad de hört om avrättningar. Ytterligare en avrättningsplats kan finnas i Enånger: Borka.
Avrättningarna utfördes ofta på en höjd vid en korsväg eller stor genomfartsled, eftersom det skulle vara lätt för människor att ta sig dit och se avrättningen. Avrättningarna var offentliga fram till 1876. Avrättningsplatsen i Sivik låg vid den dåtida riksvägen i botten av en naturlig amfiteater, som bjöd in till detta groteska skådespel, som 1845 fick folk att resa lång väg för att se avrättningen. Många var också ditkommenderade.
Avrättningsplatsen i Sivik är inte helt lätt att hitta, eftersom den inte är utmärkt från vägen. på gamla E 4:an, norr om avfarten till Sivik, finns två parkeringsfickor. På andra sidan gamla E 4:an, cirka 100 meter in i skogen, finner man korset och en informationstavla, som berättar om avrättningsplatsen.
Avrättningen av en dödsdömd skulle ske i dennes hembygd. Efter halshuggningen, som var den vanliga metoden efter 1734, blev kroppen begravd på avrättningsplatsen om det var en man. Om det var en kvinna, blev kroppen vanligen bränd.
Under årens lopp har avrättningsmetoderna varierat. I takt med fångvårdens humanisering har dödsstraffen blivit mindre barbariska. Till en början var stening en vanlig metod, följd av rådbråkning (lemmarna krossades) och stegling innan den mer ”humana” halshuggningen tog över.
Vilka var brotten?
– Tre kategorier dominerade stort, unga fattiga kvinnor som blivit gravida och dödat sina barn, unga män som idkat tidelag och dråp, ofta utförda av hemvändande soldater, berättar Ola Nilsson.
Hur många blev avrättade i Gävleborgs län?
– Antalet avrättningar som blev fastställda av hovrätten 1572–1859 är 185 stycken, säger Lena Berg Nilsson.
Hon berättar också att alla dödsdömda inte blev avrättade. I till exempel Njutånger överklagade en kvinna, som kvävt sitt nyfödda barn, dödsdomen och fick den omvandlad till ”tukthus i 28 dagar på vatten och bröd”, alltså ”ett inte speciellt hårt straff”, konstaterar Lena Berg Nilsson.
Efter 1876 skedde avrättningarna innanför fängelsemurarna och var inte längre publika.
Dödsstraffen avskaffades i Sverige 1973 i krigstid och 1921 i fredstid.
Text och foto:
Jörgen Bengtson