Långvinds herrgård hade kunnat bli ridläger och haft kapellet som samlingslokal. År 1975 var Torkel Hägglund och Ragnhild Brink mycket nära att köpa herrgården, ekonomibyggnaderna runt Stallplanen och kapellet för 125 000 kronor.
– Det var så här nära att vi köpte, berättar Torkel Hägglund för Långvind.com och måttar med tummen och pekfingret.
Han hade då förhandlat med Ivar Andersson, som var ombud för ägarfamiljen. Den ville sälja till rätt köpare, inte till någon som ville driva ”knarkhem”, berättar han.
– Värdet på kakelugnarna var ensamt vad vi skulle betala för huset och de andra byggnaderna, fortsätter Torkel Hägglund.
Han berättar att de egentligen bara var intresserade av herrgården och ekonomibyggnaderna, men att de skulle få kapellet på köpet, liksom dammen, nya dammluckor, ön med lusthuset, bron och ytterligare lite mark omkring. Dessutom skulle de få arrende på tillräckligt med uppodlad mark för att föda hästarna.
Tanken var att göra herrgården med ladugård till en ridskola med 60 hästar, i huvudsak ponnyhästar. Ragnhild Brinks föräldrar hade ridläger i Ängebo, Bjuråker.
– Vi skulle ha tagit hästarna och flyttat dem till Långvind och bosatt oss på herrgården, säger han och minns tiden för 35 år sedan.
Han och dåvarande sambon fick kontakt med Långvinds bruk genom bilhandlaren Ivar Andersson, som var gammal vän till hennes styvfar. Ivar Andersson, köpte 1965 det som i dag är Långvinds fritidsområde från Långvinds bruk och exploaterade området. Ivar Andersson hade goda kontakter med brukets ägarfamilj.
Det lät alltså som en strålande affär. Torkel Hägglund, då 22 år, hade kunnat bli ”slottsägare” – han kallar till en början Långvinds herrgård för slott under vårt samtal. Men det blev ingen affär.
Varför köpte ni inte Långvinds herrgård?
– Möbleringen av herrgården och det slitna köket hade krävt stora investeringar för att komma igång med verksamheten, säger Torkel Hägglund.
Nu äger han istället ett litet torp i Våtmor mellan Hedvigsfors och Bricka i Bjuråker. Där bor han och driver en fin liten lopp- och kuriosamarknad, Rostorpets loppis, i den gamla ladugården. Vi står på gårdsplanen och jag frågar om han ångrar att det inte blev något köp.
– Det är båda och. Om vi hade genomfört köpet hade vi fått ett fantastiskt ställe. Jag hade dåligt samvete så länge förfallet fortsatte av herrgården, säger han.
Herrgården såldes 1975 till Hudiskvallskonstnären Reidar Kanth. Efter ytterligare ägarbyten blev herrgården behandlingshem, vilket den var 1985–1998. Förfallet fortsatte. Vändpunkten kom 1998. Då köpte Söderhamnskonstnären Elina Mytnik och hennes man Jonatan fastigheten på exekutiv auktion. De har sedan genomfört en mycket omfattande renovering och upprustning av herrgården.
I Torkel Hägglunds slutord om affären som aldrig blev av, lyser kärleken till Långvind och herrgården igenom: ”Ett fascinerande ställe, en udda byggnad i en fantastisk miljö.”
Jörgen Bengtson