Boka boende på Kungsgården Långvind!

Lättare spåra dioxin
i kustens strömming

Print Friendly, PDF & Email

Strömming (bilden), lax och annan fet fisk på Hälsingekusten och annorstädes i Östersjön har höga dioxinhalter. De är ett stort problem för både miljö och hälsa. En av utmaningarna är att spåra dioxinerna. Nu finns en metod, för att spåra dioxinkällorna.

Karin Wiberg, professor vid institutionen för vatten och miljö vid SLU i Uppsala, har utvecklat metoden.

De flesta svenskar har någon gång hört rådet att inte äta fet fisk från Östersjön mer än en gång i veckan. Gravida och barn ska helst inte äta den typen av fisk mer än två till tre gånger per år.

Dioxiner är stabila och fettlösliga miljöföroreningar, som är mycket svåra att bryta ner; därför finns de kvar i kroppen och miljön under lång tid. I experimentella studier med djur har man sett att dioxiner och PCB kan påverka fortplantningen, immunförsvarets funktion, hormonsystemen och utvecklingen av centrala nervsystemet samt orsaka cancer.

Dioxinhalten i fet fisk från Östersjön är högre än vad Europeiska Unionen (EU) tillåter. Frågan blev omdebatterad senast, när EU ville förbjuda surströmming för några år sedan. Sverige har ett undantag, vilket gör att man får sälja fet Östersjöfisk inom Sverige, men Livsmedelsverket måste ge kostråd.

De går numera att fastställa varifrån de giftiga dioxinerna kommer. Karin Wiberg och hennes forskarkollegor utnyttjar det faktum att det finns många olika varianter av dioxiner. Forskarna började med att analysera sediment från olika platser nära kusten och ute i Östersjön.

– Olika källor har olika föroreningsmönster som består av en karakteristisk blandning av olika varianter av dioxiner. Vi kallar dessa mönster för fingeravtryck eftersom de är så specifika, säger Karin Wiberg i ett pressmeddelande från SLU (uppdaterat 18 december 2017).

Det finns mycket färre varianter av dioxiner i fisk än i sediment. Det beror framförallt på att fisken kan bryta ned vissa dioxiner.

– Det var en utmaning att kunna tolka dessa så kallade fiskkällmönster för dioxiner som vi fick fram. De liknar inte de sedimentmönster som vi så väl kände till sedan tidigare, påpekar Karin Wiberg.

Detta löste forskarna genom så kallade ”fisk-till-sediment-transformations-index”. Det omvandlar fiskmönster för dioxinkällor till sedimentmönster.

– När vi väl hade gjort det var det relativt enkelt att identifiera källorna, berättar Karin Wiberg.

Jörgen Bengtson
Foto: Anna Lingman, SLU


Nyheter från Hälsingekusten Nyhetsarkiv