Boka boende på Kungsgården Långvind!

Se våra rum!

Hälsingerunor pålitlig vän

Print Friendly, PDF & Email

Hälsingerunor är allmänt sett en pålitlig vän, för den som är intresserad av Hälsingland och som julklapp. ”Hälsingerunor En hembygdsbok 2015” är inget undantag.

”Hälsingerunor försöker”, för att använda årsboksredaktören Jan-Eric Bergers ord, ”vara ett kulturellt bibliotek för landskapet.”

”Runorna”, som årsboken också kallas, innehåller massor av mikrohistoria. Mikrohistoria handlar om enskilda människoöden, platser, händelser och liknande. Traditionell historieskrivning handlar om sammanfattande, större berättelser.

I min recension fokuserar jag som vanligt på matnyttigt från Hälsingekusten, det vill säga städerna Hudiksvall och Söderhamn samt kustsocknarna.

Publicisten Herbert Söderström, Lindefallet, är porträtterad av Eva Edström. Han föddes i Långvind och gjorde karriär som nyhetsreporter på Sveriges radio, skjutjärnsjournalist på Sveriges television, chefredaktör, författare och på äldre dagar persondatorexpert och konferensgårdsvärd i Lindefallet.

”Om begravningskultur förr och nu”, är rubriken på en artikel av Arne Sandin, som spänner över hela landskapet och från hedendom till i dag. Det är en intressant artikel om hur vi gått från utomhusgravar till gravar i kyrkor till ordnade kyrkogårdar och kremering, men också om gravstenars utsmyckning och utformning.

”Kronolänsman Lars Westerlund – en hårding från Enånger”, av Agnetha Persson, handlar om en man som kom från statarförhållanden till Enånger och blev statlig tjänsteman. Tyvärr förklarar inte författaren vad en kronolänsman var på 1800-talet: en tjänsteman som drev in skatter och skulder, var polischef och även åklagare i vissa mål. En kronolänsman var alltså en man med mycket makt, som i Lars Westerlunds fall blev förstärkt med att han också var postmästare under en tid och engagerad i många företag.

Hälsingerunor har många personbeskrivningar men också en maskinbeskrivning: ”Iggesunds första kartongfabrik – från idé till succé”, skriven av Christian Valeur. Artikeln blir också porträtt av Lars G Sundblad. Projektledningen, som fick i uppdrag att bygga kartongfabriken, fick ett tydligt uppdrag från bruksdisponenten Lars G: ”Vi skall tillverka världens bästa kartong, och med den skapa en marknad som inte existerar.” Så blev det också, med start 1963. Resten är historia.

”Kiosker i Hudiksvall åren 1950–1970”, av Lennart Hansson, beskriver vilket kioksstad Hudiksvall var efter andra världskriget. Vid sidan av biografen – Hudiksvall hade på den tiden biograferna Rita, Röda kvarn och Skandia – var kiosken den stora samlingspunkten för ungdomar. Han berättar om Hudiksvalls tolv dominerande kiosker och folks minnen av dem.

Årsboken rymmer naturligtvis mängder av texter, som inte berör Hälsingekusten, utan resten av landskapet. Här finns bland annat artiklar om Artur Hazelius och Dalarna–Hälsingland, en karolinsk kvinnohistoria (Eleonora Ogilwie), timmersaxens uppfinnare, frågan om Vilhelms Mobergs romanfigur Karl-Oskar kom från Hassela, Hälsinglands ”Rembrandt” Albert Blombergsson, Finnskogens guld och missionärerna Åsbloms verksamhet på Grönland.

Totalt omfattar årets Hälsingerunor 176 sidor – betydligt färre än förra året – fördelade på 19 artiklar, förord, en sammanställning över nyutkommen litteratur om Hälsingland, författarpresentationer och tre föreningsartiklar, varav en ger glimtar från 30 av Hälsinglands hembygdsföreningar.

Hälsingerunors artiklar har varierande kvalitet. En styrka vore om alla artiklar hade noter och källföreteckning i rimlig omfattning; i dag spretar det från inga noter och källhänvisningar till vetenskapligt korrekta not- och källförteckningar. En annan styrka vore en bättre redigering av artiklarna, som gör dem professionella och mer enhetliga, och bättre bildhantering. Landskapets två historiska städer, Hudiksvall och Söderhamn, borde också få mer plats i årsboken.

Trots min kritik, ser jag Hälsingerunor som ett över tiden kulturellt storverk i Hälsingland.

Hälsingerunor har utkommit sedan 1921, till en början utgiven av Ovanåkers hembygdsförening, med den begränsning det innebar av det geografiska området. Ganska snabbt blev ”Runorna” en hembygdsbok för hela Hälsingland, sedan många år utgiven av Hälsinglands hembygdskrets. Den har inte kommit ut alla år; några år gapar tomma i serien; ibland har det varit dubbelnummer.

Jörgen Bengtson

 


Nyheter från Hälsingekusten Nyhetsarkiv